Categories
Kultur

Den ryska dubbelörnen är tillbaka – och den är sur

Kraftfulla idéer har nästan alltid två ansikten. Å ena sidan det enkla och solida. Å andra sidan det komplexa, öppet för projicering och evolution.

Tänk på kristendom eller islam. Minsta barn har kunnat ta in de tidlösa berättelserna, samtidigt som tron anpassats till samhällen i förändring, där urkunderna tolkas lite hur som helst. Ett annat exempel är den ryska dubbelörnen, aktuell i dessa dagar. För ovanlighetens skull kommer den tudelade idén här som bild snarare än text, och det är själva poängen.

Örnen som blickar både bakåt och framåt, både åt öst och väst, symboliserade fusionen mellan kyrka och stat i Tsarryssland. Under den minst lika expansiva Sovjetunionen tog hammaren och skäran tillfälligt över, för tydlighets skull mot bakgrund av en jordglob.

Nu är dubbelörnen tillbaka. Och den är sur.

Ryssland flexar sina militära muskler. Världen håller andan, precis som det är tänkt. En uppvisning i imperialistisk dominans som borde ha gått i graven med 1900-talet.

Varför gör Vladimir Putin på detta viset? En yttre konflikt för att avleda inre opposition? Ett förhandlingsspel med det distraherade Nato? Ett sista försök att stoppa Ukrainas drift mot frihet och demokrati?

De flesta söker svaret i Putins hemlighetsfulla huvud. Kanske räcker det att gå till ikonografin, till örnen.

Det är sant att Putin har sin bakgrund i KGB, att han romantiserar sovjettiden. Men likt sitt nygamla statsvapen har Putin visat två ansikten. Först den lyhörda politikern som kom från ingenstans, den försiktiga taktikern utan annan agenda än en stark stat. Sedan den kriminella gudfadern, med växande tsarkomplex.

All makt korrumperar, och bysantinsk makt korrumperar bysantinskt.

Dubbelörnen har sitt ursprung i det östromerska Bysans, där den representerade Romarrikets splittrade kejsartroner. Efter Konstantinopels fall 1453 övertogs symbolen av Rysslands kejsare, som fick för sig att Moskva var det tredje Rom.

I dagar som dessa måste man påminna sig om att det finns ett annat Ryssland än Stalins och Putins. Det andra bär Dostojevskijs, Tolstojs, Tjechovs, Grossmans, Aleksijevitjs och Politkovskajas ansikten.

Den bysantinska högkulturen och imperialismen vandrade norrut, men utan latinets och grekiskans skriftliga arv. Från medeltiden kom i stället ikoner och ritualer att stå i centrum för ryskt samhällsliv. Bild i stället för text. Expansion i stället för undergång.

I dagar som dessa måste man påminna sig om att det finns ett annat Ryssland än Stalins och Putins. Det andra bär Dostojevskijs, Tolstojs, Tjechovs, Grossmans, Aleksijevitjs och Politkovskajas ansikten.

Där finns textkultur som slår det mesta. I Putin spökar den stummare ryska historien. En paranoid syn på grannländer som antingen fiender eller vasaller. En apokalyptisk mystik, där motståndares förluster smäller högre än egna vinster.

Putin ser ett fritt, blomstrande Ukraina som ett existentiellt hot och – ännu värre – som en personlig förolämpning. Ambitionen med hybridkriget är helt och hållet negativ. I ljuset av rysk imperiehistoria är det tyvärr logiskt, eftersom Ukraina tillhör hjärtlandet. I ljuset av 2000-talets globala normer och realiteter är det bisarrt.

Ryssland har en ekonomi av samma storlek som Spanien eller Australien, länder som sällan invaderar sina grannar, eller kräver förhandlingar med USA under implicit kärnvapenhot. Men är då inte Ryssland ett särfall, med tanke på dess extrema geografi och förflutna?

Tyskland orsakade trots allt 27 miljoner sovjetmedborgares död i ett cyniskt utrotningskrig för bara åttio år sedan. Inga andra länder har lidit så mycket. Är det detta som driver Putins strävan efter buffertzoner? Ger det honom rentav moralisk och strategisk licens?

Nej, dagens Nato kan omöjligt beskrivas som ett hot mot Ryssland. Dagens Tyskland är världens mest pacifistiska nation, och en av de mest ovilliga att pressa Moskva. Baltikum och Polen får dagliga bekräftelser på att de gjorde klokt i att skaffa amerikanska säkerhetsgarantier medan tid var. Dock har ryssarna en del andra legitima klagomål. Oavsett vad man tycker om USA:s krig mot Serbien och invasion av Irak, eller Israels annektering av Golanhöjderna, så bröt demokratierna där mot den folkrätt de säger sig försvara. Att det skedde när Ryssland var som svagast blev inget plus för landets uppgörelse med paranoia och imperialism.

Den som söker ett statsvetenskapligt klickbete skulle rentav kunna säga att juryn är ute. Vintern 2022 avgörs det vem som hade rätt.

Det som nu testas på de östeuropeiska slätterna är inte bara demokratiernas beslutsamhet, utan några av 1900-talets kraftfullaste idéer. Tre namn dyker upp i minnet:

Joseph Nye, Francis Fukuyama, Samuel Huntington. Pappor till filosofierna om mjuk makt, historiens slut respektive civilisationernas kamp. Den som söker ett statsvetenskapligt klickbete skulle rentav kunna säga att juryn är ute. Vintern 2022 avgörs det vem som hade rätt.

Joseph Nyes tankar om mjuk makt satt perfekt på 90-talet, när globaliseringen och det öppna samhället firade triumfer. Den bästa propagandan var det goda exemplet. Det starkaste inflytandet utövades med attraktionskraft.

Kritikerna invände att aktörer i internationella relationer likväl bara svarar på två stimuli: ekonomiska incitament och rå eldkraft. Stalin lär på sin tid ha frågat ”hur många divisioner har påven?”, och Putin resonerar likadant. Sanning och rättvisa är för veklingar. Ingen slump att Putin och Trump fann varandra, eller att Ukraina leds av en före detta komiker.

Också Fukuyamas idé om historiens slut och den liberala demokratins triumf framstår i dag som daterad, åtminstone i dess förenklade tolkning. Både den gamla geopolitiken och de ideologiska utmanarna till demokratin verkar läskigt vitala.

Är det då Huntington som tar hem spelet, med den dystopiska bilden av civilisationernas eviga kamp? Länge såg det ju ut som om kulturella och religiösa identiteter skulle bli källan till konflikt i världen efter kalla kriget. Men följer denna friktion, som Huntington menar, verkligen gränserna mellan de stora ”civilisationerna”?

Knappast. Enligt denna analys tillhör Ryssland och Ukraina samma ortodoxa kulturkrets. Men som alla potenta idéer har även Huntingtons en öppen, komplex sida. Trots allt kokar konfrontationen mellan Moskva och Kiev ändå ner till en civilisationskamp.

Gangsterkultur mot rättsstat.

Gudfadern i Kreml stressar det bräckliga Ukraina och testar det splittrade Nato. Osäkerheten är målet.

Gudfadern i Kreml stressar det bräckliga Ukraina och testar det splittrade Nato. Osäkerheten är målet. Likt många despoter före honom underskattar han antagligen USA:s beslutsamhet, om insatserna verkligen skulle höjas.

För tillfället kan det se ut som foliehattarnas år i västvärlden, samtidigt som det är tigerns år i Peking och dubbelörnens år i Moskva. Xi Jinpings Kina är farligare, i kraft av sin ekonomiska tyngd och alternativa ideologi. Putins Ryssland har bara subversion, suggestion och korruption att erbjuda.

Historiens rovfågel flaxar vidare. Frågan är om den ska titta bakåt eller framåt.

Läs fler artiklar av Niklas Ekdal

Läs mer:

Anna-Lena Laurén: För de flesta ryssar är Ryssland inte vilket land som helst

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.