Categories
Böcker

Vivian Gornick: Samtal är lika viktigt som sex och kärlek

Vivian Gornick älskar att prata. Eller, det är inte riktigt sant. Det hon älskar är samtalet. Under hela sitt liv har hon gått långa promenader på Manhattan och tjuvlyssnat på andras konversationer.

Och så har hon själv samtalat. Ingenting får henne att känna sig så levande.

– Finns det en bättre känsla än att ha ett riktigt intressant samtal? säger hon. Jag tror inte det. För mig är det en helt unik känsla av att bli sedd när någon annan förstår vad man säger och sen tillför något helt nytt. Det tycker jag är en magisk upplevelse.

Det märks att hon tycker om samtalsformen.

När jag frågar henne om kärlek undrar hon om jag är gift. Ställer jag en fråga om synen på sex på 70-talet undrar hon hur jag och mina vänner pratar om sex i dag. Tar jag upp hennes långa promenader genom New York undrar hon hur det är att promenera i Malmö.

Men så är Vivian Gornick också gammal journalist. Hon började arbeta som feministisk skribent på tidningen The Village Voice på 1970-talet, och har sedan dess skrivit om allt från kvinnors rättigheter till politik och samhällsskeenden i olika tidningar.

I en del amerikanska intellektuella kretsar är hon en husgud inom den personliga och politiska essän, och har liknats vid författare som den nyss bortgångna Joan Didion.

För många andra är hon okänd. Hennes böcker har inte blivit översatta och när en upplaga gått ur tryck har det inte tryckts någon ny.

Men så för tre år sedan skulle The New York Times utse de bästa memoarerna de senaste 50 åren. Högst upp på listan kom Vivian Gornicks bok ”Starka band” från 1987. Plötsligt vaknade återigen intresset för hennes texter, både i USA och internationellt.

Vivian Gornick menar att det hör ihop med revolutionen som drog igenom samhället hösten 2017.

– Metoo betydde väldigt mycket för mig både som kvinna och som författare, säger hon. Jag har skrivit om kvinnors rättigheter hela mitt liv och nu uppstod plötsligt intresset för mina böcker återigen. Det är fantastiskt såklart, men också sorgligt.

Varför är det sorgligt?

– Eftersom samma skit som jag har skrivit om i fyrtio år fortfarande är aktuell. Hur kan vi inte ha kommit längre? Det enda positiva är att vittnesmålen tas emot annorlunda nu, än vad de gjorde för fyrtio år sen. Det ger mig hopp.

Vivian Gornick är dubbelt bokaktuell på svenska. I höstas gavs hennes hyllade memoar ”Starka band” ut för första gången i Sverige, och nu kommer uppföljaren som hon skrev 2015: ”Den udda kvinnan och staden”. Två memoarer, skrivna med nästan trettio år emellan.

I den första boken dissekerar Vivian Gornick relationen till sin mamma, i den andra beskriver hon sin identitet som Den udda kvinnan – en kvinna utan man och barn som bor i storstaden och sätter arbete framför allt annat.

Jag var livrädd för att mamma skulle läsa boken

Vi börjar från början med ”Starka band.” Det är slutet av 80-talet när Vivian Gornick börjar skriva den. Hon har fyra essäböcker bakom sig. Hon skriver frekvent i olika tidningar, älskar sitt arbete och är på väg att bli ett välkänt feministiskt namn.

Utåt sett är allt väl.

Men hemma i Bronx har hon sin mamma, kvinnan i åttioårsåldern som hon bara inte kan komma överens med. Feminismen är mitt uppe i sin andra våg och överallt skrivs det om mor- och dotterrelationer. Underbara och enkla sådana, ofta hyllningar utan mörker.

Vivian Gornick suckar.

– Alla skulle skriva om sina mammor på 80-talet, men alla skrev så sentimentalt! Var fanns ärligheten, hatet rent av? Ingenstans hittade jag de verkliga, komplicerade mor- och dotterskildringarna.

Hon bestämde sig: vågade ingen annan skriva om hur jävlig relationen kunde vara, då fick hon göra det själv.

– Jag var livrädd för att mamma skulle läsa boken. Men jag var full av övertygelse om att den behövde skrivas. Visst var det viktigt att hylla mammor och moderskap, men det är ju att ljuga att säga att kvinnliga relationer är enkla bara för att de är just kvinnliga.

Och nog är ”Starka band” ärlig. Sylvasst, på gränsen till utan konsekvenstänkande, beskriver och analyserar Vivian Gornick den svåra relationen till mamman.

Ramberättelsen är de långa promenader genom New York som mor och dotter ger sig ut på. De trasslar sig igenom Manhattans gatunät och gör vad de gör bäst: pratar.

Genom samtal återskapar de sitt gemensamma liv i Bronx på 40 och 50-talet, de reder ut vilken granne som låg med vem, vem som slog vem och vilken familj som flyttade in och vilken som försvann.

Sällan är de överens. Ofta bråkar de. En del dagar öser mamman ur sig kärlek, andra kan hon stanna förbipasserande på gatan, peka på Vivian och säga ”Der här är min dotter, hon hatar mig”.

Ändå vandrar de vidare. Vivian Gornick tror att promenaderna räddade deras relation.

– Att vandra upp och ner längs avenyerna och gatorna på Manhattan lättade på trycket och tonade ner de mest extrema känslorna hos oss båda. Ofta var vi jättearga på varandra när vi gick ut, men när vi kom hem var vi fulla av djup kärlek till varandra, säger hon.

Nästan trettio år efter att ”Starka band” kom ut återvände Vivian Gornick till memoarformen med ”Den udda kvinnan och staden”. Memoaren kom ut 2015 i USA och nu kommer den i svensk översättning.

Även i den här boken är samtalet och promenaderna genom New York centrala.

Tillsammans med sin bästa vän Leonard vandrar den nu åldrade Vivian Gornick längs Manhattans gator och reflekterar över livet som gått, hur allt blev och rollen som Den udda kvinnan.

– Kvinnor som levt utanför normen har alltid kallats för olika saker, ändå sen 1700-talet. På sjuttiotalet kallades jag för onaturlig eftersom jag var feminist. Nu är jag den udda kvinnan eftersom jag lever själv och vill göra det, säger hon.

Allt Vivian Gornicks mamma ville var att dottern skulle gifta sig och skaffa familj. Så blev det inte. Hon har varit gift två gånger och skilt sig lika många. Hon har kommit fram till att arbete, inte kärleken och definitivt inte äktenskapet, får henne att känna sig friast och mest som sig själv.

Men det är ingen brist på sex i memoarerna. Både i ”Starka band” och ”Den udda kvinnan och staden” skildrar Vivian Gornick olika sexuella relationer: både inom äktenskapet och utanför.

Det är rakt på, utan att skämmas och ofta förknippat med glädje. Vivian Gornick stämmer upp i ett hest skratt när jag undrar vad hennes mamma lärde henne om sex.

– Haha, mamma berättade ingenting om sex för mig, i stället fick jag följa min kropps lustar och upptäcka det själv. Allt mamma ville var att jag skulle gifta mig. Och det gjorde jag! Men efter min andra skilsmässa insåg jag att nej, äktenskapet var inte för mig. Sex och gemenskap absolut, men inte själva institutionen äktenskap. Jag klarar inte av alla de förutbestämda roller som följer med det.

Jag är helt tillfreds med att vara den udda kvinnan

Och nu vid åttiosju års ålder har hon kommit fram till att arbete, inte kärlek och definitivt inte äktenskap, får henne att känna sig friast och mest som sig själv.

– Jag skriver varje dag, jag är ute och går på Manhattan varje dag och jag har en god vän över på middag varje dag. Alla sa att jag skulle ångra mig om jag inte fick barn eller gifte mig. De hade fel! Jag är helt tillfreds med att vara den udda kvinnan, säger hon.

Det är en solig förmiddag i New York. Isen på Hudsonfloden som Vivian Gornick ser från sitt vardagsrumsfönster håller på att smälta. Om en liten stund ska hon möta en vän vid ett gathörn för att gå en promenad.

Och samtala.

– Jag är åttiosju år och på en del sätt är världen begränsad för mig, men samtidigt är den inte alls det eftersom jag varje dag får prata med intressanta människor. För mig är samtal lika viktigt som sex, kärlek, mat eller arbete, säger Vivian Gornick.

Vivian Gornick.

Född: 1935 i The Bronx, New York. Har släktrötterna i Ryssland.

Bor: I en trea i Greenwich Village. Har panoramautsikt över New York och Hudsonfloden.

Aktuell: Med memoarerna ”Starka band” i översättning av Inger Johansson (oktober 2021) och ”Den udda kvinnan och staden” i översättning av Maria Lundgren (Natur & Kultur).

Om sin favoritpromenad: ”Manhattan är ju byggt som ett rutnät av gator. Jag bor på 16:e gatan och 7:e avenyn. Oftast går jag upp till den 60:e gatan, går över till en annan aveny och vänder hem igen. Under den tiden hinner jag se många olika saker och människor. När jag kommer hem skriver jag ner vad jag har sett och hört.”

Läs mer:

”Nuckan är ingen incel” – Greta Thurfjell intervjuar författaren Malin Lindroth

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.