Categories
Kulturdebatt

Peter Pomerantsev: Den olyckligaste familjen i världen

Hur Vladimir Putin, och Kremls propaganda, beskriver länder, främst bland dem Ukraina, som Ryssland hotar att invadera, ockupera, pressa till eftergifter och kontrollera, säger mycket om den kanske olyckligaste familjen i världen.

Att försöka läsa Putins tankar är av många skäl meningslöst. Men kan vi utifrån språkbruk och kultur dra mer djupgående slutsatser om de tvingande drivkrafterna bakom Kremls beteende? Vad säger oss dessa faktorer om motiven för agerandet och om hur vi ska bemöta det? Det ligger nära till hands att föreställa sig att Moskvas utrikespolitik kan förstås som uttryck för rationellt egenintresse; krav på intressesfärer som artikuleras inom ramen för säkerhetspolitikens och den internationella realpolitikens nyktra logik. Men språket som används pekar också in mot familjelivets intimsfär.

Till att börja med har vi den maniska fixeringen vid Kiev, som ena stunden upphöjs till ”alla ryska städers moder” och den nästa fördöms antingen som en prostituerad som har sålt sig till väst eller som ett slags zombiemumie utnyttjad som redskap mot Ryssland av ”mörka krafter”.

Sedan har vi den ofta återkommande karaktäristiken av ukrainare och belarusier som ryssarnas ”yngre bröder”. Det är en definition som är på en och samma gång nedlåtande och kvävande i sitt insisterande på att invånarna i dessa skilda länder i själva verket är ”ett enda folk”, en enda massa förutbestämd att för alltid hållas samman i den ryska statens (h)järngrepp.

För att rättfärdiga sin annektering av Krim och sin invasion av östra Ukraina hävdade Putin följaktligen 2014 att ”ryssar och ukrainare” tillhör samma folk. Kiev är de ryska städernas moder. Det gamla Rus är vår gemensamma källåder och vi kan inte leva utan varandra. Tidigare i år beskrev han Ukraina som ett av väst skapat ”anti-Ryssland”.

Och ju längre in man kommer i de kräkslott som rymmer de ryska statsmediernas talk shower och trollfabriker desto mindre eleganta blir formuleringarna och memerna.

Sådana återkommande referenser till familjerelationer får mig att tro att andra motivbilder för det ryska agerandet än de gängse kan vara relevanta. Kanske skulle en smula psykoanalys faktiskt kunna bidra till den geopolitiska analysen.

”Yngre bröder” och ”moder Kiev” är uråldriga formler, inbäddade i rysk kultur. En senare uppfinning är det ryska utrikesministeriets karaktäristik av länder som tidigare var en del av Sovjetunionen och Warszawapakten som ”föräldralösa” efter kalla krigets slut. Som vore Estland, Polen och Tjeckien vilsna gatubarn, någonstans fyllda av längtan efter att storpappa Moskva ska komma tillbaka.

Sådana återkommande referenser till familjerelationer får mig att tro att andra motivbilder för det ryska agerandet än de gängse kan vara relevanta. Kanske skulle en smula psykoanalys faktiskt kunna bidra till den geopolitiska analysen. Det finns historiska exempel på en sådan infallsvinkel.

Mot slutet av andra världskriget genomförde den brittiska psykiatrikern Henry Dicks en serie djupintervjuer med tyska krigsfångar utvalda för att representera olika sociala segment i Tyskland. Dicks ville hitta den nazistiska föreställningsvärldens rotsystem och undersöka dess förhållande till Tyskland i stort.

Jag har grävt ner mig i Dicks arkiv som ett led i arbetet på en ny bok om propaganda under andra världskriget. Och för att få hjälp med att tolka materialet och förstå på vilket sätt det kan vara relevant för dagens Ryssland har jag vänt mig till Josh Cohen, praktiserade psykoanalytiker och professor i litteratur vid London University.

Dicks upptäckte att ett dominant fenomen bland tyska soldater, och särskilt då bland dem som var positiva till nazisterna, var en märklig relation till en auktoritär, inte sällan hånfull och ofta frånvarande fadersfigur. Samtidigt som barnet förödmjukades av fadern längtade det efter att bli bekräftad av honom. Den svaga självkänsla som blev följden tog sig uttryck i ett sökande efter starka ledare och i identifikation med nationen som allomfattande, abstrakt familj. Till bilden hörde också ofta glorifieringen av orimligt perfekta modersgestalter och attacker mot alla kvinnor som inte levde upp till den bilden. Irrationella utbrott av aggression var ett sätt att hantera känslan av otillräcklighet.

Intressant nog såg Dicks nazisternas krav på ”Lebensraum”, de vidsträckta territorier i Ukraina och östra Europa som de gjorde anspråk på, delvis som en kompensation för denna cykel av frustation och förödmjukelser. Det var ett geopolitiskt krav som inte bara hade sitt ursprung i ”rationellt egenintresse” utan också i irrationell ”sekundär narcissism”.

Man behöver inte vara psykoanalytiker för att notera hur rysk populärkultur präglas av både fruktan och beundran för auktoritära fadersfigurer: i synnerhet Stalin, Peter den store och Ivan den förskräcklige.

”Om den primära narcissismen är strukturell och nödvändig, i grunden en del av vår självbevarelsedrift”, förklarar Cohen, ”så utmärks den sekundära narcissismen av specifika personlighetsdrag och vanor – fåfänga, självöverskattning, överlägsenhet – som alla naturligtvis maskerar en underliggande rädsla för den egna otillräckligheten.”

Man behöver inte vara psykoanalytiker för att notera hur rysk populärkultur präglas av både fruktan och beundran för auktoritära fadersfigurer: i synnerhet Stalin, Peter den store och Ivan den förskräcklige. Alla tre inte bara glorifierade staten samtidigt som de plågade människorna som levde i den, de bokstavligen slog ihjäl sin egen avkomma (Ivan) eller var inblandade i sin egen avkommas död (Stalin, Peter).

När den ryska statstelevisionen 2008, under den fortfarande förmodat provästliga perioden, arrangerade en omröstning om historiens ”största ryssar” ledde Stalin ända tills en förmodligen riggad våg av röster lyfte upp den förmedeltida gestalten Alexander Nevskij till topplaceringen.

Denna av såväl rädsla som kärlek präglade bindning till brutala fäder samexisterar med det ryska systemets dagliga förödmjukelser. När jag bodde i Moskva under Putinerans första decennium var de småskurna förnedringarna en genomsnittlig medborgare utsattes för oräkneliga. Man kunde inget göra när trafikpoliser anklagade en för påhittade förseelser och pressade fram en muta. På arbetsplatser var det normalt att chefer skrek åt sina underordnade (som sedan skrek åt sina chefer). På vägarna satt vanligt folk fast i oändliga köer, medan de rika och inflytelserika fick sirener som gjorde det möjligt för dem att plöja fram mitt i körbana. Varje gång de passerade förstärktes din egen känsla av att vara värdelös.

Och när man till sist äntligen kom hem, fylld av kokande aversion, hörde man teven upprepa ”Amerika förödmjukar Ryssland och hindrar henne från att resa sig upp”. Den kokande aversionen sublimerades till aversion mot onda utlänningar.

Televisionen brukade också ofta repetera den slitna formeln om ryssarna som ett folk i behov av en ”bestämd hand”, en ordningsman som skyddar och bestraffar dem. Putin beskrivs ofta gillande just på det sättet. Hans propagandamaskineri lyfter aktivt fram honom som en faderlig ledargestalt, höjd över politiken, och använder sig av hela arsenalen av machobilder inklusive presidenten till häst med bar överkropp.

”Det är svårt att inte tänka på ’den andra gången som fars’ när man placerar in Putin i de sammanhang vi talar om här”, säger Cohen. ”Det är som om alla dessa kategorier, som jagsvaghet och sekundär narcissism återkommer i dag, men med en liten menande blinkning. Putin omges av kitsch, blir fotograferad utan skjorta. Det intressanta är att det inte på något sätt gör honom mindre farlig. På sätt och vis tvärtom.”

Propagandan på temat Putin som Ledaren trappades upp efter hans återkomst till presidentskapet 2012. Det skedde i kölvattnet på protester mot det auktoritära systemet och de dagliga förödmjukelserna. Staten förstärkte samtidigt sin uppbackning av trakasserier riktade mot minoriteter. Det skedde med lagar som legitimerade våld mot kvinnor i nära relationer och mot hbtq-samhället.

Ökat inhemskt förtryck korresponderade med invasionen i Ukraina och intensifierade den vitt spridda känslan av att Ryssland, redan världens största land, förtjänar territorier långt bortom sin redan i dag gargantuanska utbredning. Föreställningarna om elastiska gränser, varierar från extremhögerns fantasier om ett eurasiskt imperium som sträcker sig från Indiska oceanen till Atlanten, till den vanligare idén om en ”rysk sfär”.

I fallet Ryssland syftar ”intressesfär” inte bara på något hårt och konkret som kan hamras fram i någon ny storslagen geopolitisk uppgörelse med andra ”stormakter”. Det handlar också om något som växer och krymper i takt med rörelsen i ett maskineri drivet av förträngda ressentiment och pendlande känslor.

Vad innebär det konkret för vår relation till Putins Ryssland?

För att behålla och stärka sin självkänsla måste Kreml ständigt få en supermakts uppmärksamhet. Om det i sin tur innebär att man samtidigt slukar halva Ukraina är mer än jag vet. Men om det skulle bli fallet så betyder det inte att aptiten stillas. Den kommer i stället att växa.

På den diplomatiska nivån ska man undvika att hoppas för mycket på att en överenskommelse kommer att bli den magiska och definitiva lösningen, ens om den skulle vara möjlig att uppnå. Ryssland kommer inte att låta sig ”parkeras”, som Bidens säkerhetspolitiska rådgivare Jake Sullivan hoppades. För att behålla och stärka sin självkänsla måste Kreml ständigt få en supermakts uppmärksamhet. Om det i sin tur innebär att man samtidigt slukar halva Ukraina är mer än jag vet. Men om det skulle bli fallet så betyder det inte att aptiten stillas. Den kommer i stället att växa.

Men medan det som tidigare kallades ”Väst” letar efter diplomatiska verktyg för att begränsa rysk aggression måste vi börja reflektera över hur vi kan bidra till bearbetandet av de djupare ångestskikt och trauman som präglar det ryska samhället och den ryska kulturen och som utnyttjas av Kremls propaganda. Masskulturens motsvarighet till terapi är att göra förträngda frågor till föremål för offentlig diskussion så att de kan bli förstådda och till sist desarmerade.

Något som på den allra mest grundläggande nivån lyser med sin frånvaro i dagens kris är försök av ledare från väst och Amerika att tala till det ryska folket. Propagandan från Kreml skriker högt om hotet från Nato, men inga västpolitiker har talat direkt till den ryska befolkningen. Vi var mycket bättre på detta under kalla kriget. Då gjorde Margaret Thatcher framträdanden i sovjetisk television, där hon skickligt debatterade med, och besegrade, dess politiska kommentatorer.

På den tiden levde ryssarna bakom ett skynke av censur. I dag är det oändligt mycket lättare att via sociala medier nå fram till dem. Som den ryska medieanalytikern Vasily Gatov har påpekat i en uppsats kring en diplomati inriktad på opinionsbildning i befolkningen (”public diplomacy”) bör kommunikatörerna vara det slags människor som ett brett spektrum av ryssar, möjligen motvilligt muttrande, skulle respektera och lyssna till. Kanske kunde tidigare generaler och prominenta före detta säkerhetspolitiska funktionärer stämma in på signalementet.

Vid sidan av grundläggande politiska insatser av det slaget kunde man föreställa sig en djupverkande diplomati som skulle initiera en dialog med vanliga ryssar kring frågan hur de ser på sitt lands framtida plats i världen. Hur många ryssar vill helt enkelt bara leva i ett normalt land som lämnat cyklerna av förtryck och aggressiva utfall bakom sig? När Dicks analyserade de tyska krigsfångarna såg han att inte alla var fast i pendlandet mellan översitteri och förödmjukelse, det nazistiska psykets gungbräda. Han drog slutsatsen att det var i dessa andra sociala grupper man skulle hitta dem som kunde återuppbygga Tyskland efter kriget.

Vi borde också tänka på framtida generationer och etablera ett ryskspråkigt universitet, en fristad för kritiskt tänkande.

Det finns många ryssar – konstnärer, akademiker, filmare – som redan i dag genomför strålande utgrävningar i det ryska undermedvetna. De får ofta minimalt stöd från den egna regeringen. Några har tvingats lämna landet. De borde finnas en av stater oberoende transatlantisk fond som kunde stötta dem i deras arbete. Vi borde också tänka på framtida generationer och etablera ett ryskspråkigt universitet, en fristad för kritiskt tänkande.

Allt detta kan tyckas vara långsiktiga svar på en akut kris. Men krisen har djupa rötter. Många i de amerikanska eliterna vrider i dag sina händer och frågar sig oroligt om de på något sätt förolämpat eliterna i Kreml på 1990-talet. Men minst lika relevant är att de slutade lyssna till, och tala med, det ryska folket. Dags att göra det nu.

Övers. från engelska: Per Svensson

Artikeln har tidigare publicerats i Time Magazine

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.