Categories
Kultur

Kristofer Ahlström: Pandemins deppiga kedjereaktioner

Med bara några veckors marginal hann jag få en sjukdom som går att skryta med som samhällsfarlig. Det är mitt sätt att välja glädjen, snarare än att se det som att jag föll på målsnöret.

Och mellan hostan och frossan fanns ett covid-symtom jag inte hade räknat med: lättnad.

Lättnad, som i när det man befarat så länge till slut inträffar. För mig blev sjukdomen mild. Och nu är ovissheten över. Jag är inte längre jagad. Den lättnaden gjorde något med mig. Nu reagerar jag inte med instinktiv ilska mot gubbar som hostar i handen på bussen, eller joggare som passerar förbi på trottoaren och i en drive-by fräser ut snorsträngar och aerosoler ur näsborrarna. Det är inte längre något att vara rädd för, och därför inget att vara arg på.

Ska man avläsa de två årens övergripande känslospektrum är nog ilska – och dess syskon rädsla och misstänksamhet – den dominerade attityden.

Många hoppades att solidariteten skulle bli starkare i samhället när alla drog mot samma håll till samma hejarop: Platta! Ut! Kurvan!

Och kanske var det också så kollektivmysigt ett tag, när svenska folket samlades framför tv-apparaterna som på Stenmarks tid, men nu för att titta på gympaprogram med Öppna kanalens produktionsvärden. Och sen den dagliga presskonferensen lagom till lunchkaffet.

Men när ett kollektiv sluter sig börjar det också leta efter svaga punkter. Vilka var det egentligen som spred smittan? Var det charterturisterna? Var det somalierna? Var det östermalmstanter som inte kunde avvara veckoransonen av rökt ål? Eller var det männen? Var det ungdomarna? Jag minns lite skamset en text jag skrev i sann tankepolisiär anda om att 40-talister borde bete sig försiktigare: ”Seniorerna är alldeles för sociala enligt Folkhälsomyndighetens riktlinjer”.

Hur har Hessius mått de 698 dagarna sedan dess? Har någon hört av sig till henne och kollat att allt är bra?

När jag nu går tillbaka i arkivet för att läsa de texter jag skrivit om pandemins påverkan på samhället är det väldigt ofta osämja som står i centrum.

Kanske inte så konstigt: hela offentliga rummet blev en enda konfliktyta. Forskarna grälade, länders dödssiffror jämfördes i ett inofficiellt mästerskap, kulturkriget blossade: samma ideologiska flank som först krävde stenhård lockdown och påstod att regeringen tillät folkmord övergick till att kalla Sverige en diktatur som inte öppnade upp samhället.

Samtidigt var det fascinerande hur snabbt rädslan slog över i tristess. Att modern historias mest omvälvande dagar kunde vara så stillastående, i takt med att vi tvingades i karantän och isolering; i takt med att arbetsplatser, teatrar, krogar, biografer och museer stängdes eller begränsades.

Eftersom alla vägar i pandemin tycks leda till irritation och frustration så gjorde även det långsamma livet det. Kerstin Hessius får i denna text den otacksamma uppgiften att utgöra gestaltande exempel. Hon är vd för tredje AP-fonden och tidigare vice riksbankschef. Den 13 mars 2020 skrev hon en debattartikel i Svenska Dagbladet där hon krävde ett datum för när livet skulle bli normalt: ”Tidpunkten får inte ligga långt borta och den måste kommuniceras.”

Hur har Hessius mått de 698 dagarna sedan dess? Har någon hört av sig till henne och kollat att allt är bra?

Kanske är hon lika frustrerad som många andra i dag. Jag skrev en artikel om det i förra veckan: hur folk efter så många dagar av restriktioner, rekommendationer och mutationer blivit allt mer uppgivna och irriterade. Butikspersonal och kundtjänster vittnar om kunder som beter sig aggressivt eller bara vill ha någon att prata med. Likt Kerstin Hessius önskar de att allt ska få ett slut snart.

Och nu är det här. Och hur ska det gå? I två års tid har det fantiserats fram olika scenarier för reaktionerna när pandemin förklaras över. Det mest spridda, formulerat av professorn Nicholas Christakis, beskriver det som en blandning av karneval och orgie, en världsomspännande Weimarrepublik av dekadent festande.

Jag tror inte att pandemin tar slut med en knall, utan med en stilla lunk. Det är inte första gången vi lovats lättade restriktioner och en återgång till det normala. Därför är det svårt att upparbeta någon verklig eufori när det nu tycks ske på riktigt. Att globala farsoter numer måste betraktas som en möjlig prognos för morgondagen gör inte heller underverk för framtidstron.

Det är tidernas deppigaste kedjereaktion att rädslan förbyttes i tristess som så småningom blev till uppgivenhet, och det har nog haft påverkan på vår läggning. Vissa hävdar att det tar 18 dagar att bilda en vana, andra säger 254, men oavsett siffra så överträffar pandemins varaktighet dessa tidsrymder med råge. Det borde betyda att de beteenden vi format under pandemin kommer sitta kvar lika länge som det tog att skapa dem. Och vem orkar ens med en orgie just nu? I februari?

Det enda jag med säkerhet vågar förespå är att raseriet kommer på tapeten igen. Det befinner sig bara mellan boenden just nu.

Läs mer:

Människor i serviceyrken tvingas ta emot den uppdämda pandemiilskan

Festen som kom av sig – därför är det så svårt att fira slutet på corona

Kristofer Ahlström: Så lärde jag mig att sluta ängslas och älska restriktionerna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.