Categories
Kultur

Margit Richert: Mattias Karlssons desperata vurm för landet

I lördagens DN-intervju klev Mattias Karlsson fram som SD:s landsbygdspolitiska talesperson. Han snålar inte med resonemangen, men så är han också hjärnan bakom tankesmedjan Oikos, avsedd som partiets salongsfähiga ideologiska skyltfönster.

Detta Timbro för Trumpvänner har hittills varken segrat eller dött –men njäe, ner till gräsrötterna har tankegodset inte riktigt sipprat. Med opinionsrubriker som ”Att tämja Leviatan. Del 1: Om högerns dubbla tomhet” och ”Modernismen har förfulat poesin” råder ingen brist på storvulenhet, men något saknas nog av det je ne sais quoi som eggar upp kärnväljarna.

Det var heller aldrig avsikten. Tankesmedjor drivs som ett slags internpartistiska arbetsmarknadsåtgärder enligt satsen om oändliga apor: tillräckligt många chimpanser vid tillräckligt många skrivmaskiner ska till slut ha knackat fram Shakespeares samlade verk.

Nerkokat: eliten mot folket, invandrarna (givetvis), och som bensin på brasan … dieselpriset.

Det luktar kanske mer skåpmat än valfläsk, men för att krama de sista väljarna ur glesbygden har Karlsson dammat av David Goodharts teori om brexitväljarna. För att förenkla så är anywheres kosmopoliterna, de rotlösa, trolösa –de som känner sig hemma i det multikulturella myllret. Somewheres är däremot fast förankrade i platsen, sin plats; rejält folk som alltid sägs ogilla invandring.

Eller som Rottnebördige Karlsson själv –fjärde generationens lantis, långvarig lundensare, numera Uppsalapendlare, sedan länge riksdagsman i Stockholm –föredrar att uttrycka det: ”Men jag tar med min identitet var jag än befinner mig. Min lojalitet också. Det är vad som skiljer somewheres från anywheres.”

En trippelvolt? Karln är sitt eget somewhere, komplett utrustad med jord och blod, vart vägen än bär. Ja, på något sätt måste han ju få ihop det hela, när han nu ska ut i landet för att uppvakta bofasta bönder som gamla tiders gårdfarihandlare.

Utgör man partiets ideologiska spjutspets vill man förstås imponera med sin beläsenhet, även på den annars så förhatliga DN-eliten. Och i sin ytterligare roll som SD:s internationella sekreterare jetsettar Karlsson efter intervjun iväg till Schweiz i ”politiska ärenden”. Som av en händelse älskar tankesmedjor att åka på utländska konferenser för att dricka bubbel, kanske få hålla ett keynote speech och dunka rygg med fränderna. Globaliseringen har sannerligen fört högernationalisterna samman.

Karlsson lever ändå som han lär, ibland –han har köpt ett hus i sina gamla småländska hemtrakter. Än har han inte tagit jägarexamen (det verkar vara det där med att sitta på långa pass och frysa som tar emot), men ”måste nog göra det” för att ”få mindre tråkigt” när han träffar grannar och vänner. Fågeljakt, kan han tänka sig.

Det är så otroligt sorgligt att föreställa sig Karlsson, fångad i sin egen återintegreringsprocess, med hagelgeväret riktat mot en flock gräsänder – pang! – bara för att ha något att prata om. Med sina vänner och grannar, själva det somewhere han inget hellre vill än att vara lojal mot, få tillhöra.

Eller?

Karlsson är intelligent, men kanske inte tillräckligt klipsk för att förstå vad han faktiskt säger, när han ivrigt kontrasterar sig själv mot eliten:

”Väldigt få ur den babblande klassen identifierar sig som lantisar.” Identifierar sig? Det måste vara en tanke smidd i strålkastarljusets hetta –antingen det, eller så kom fjärdegenerationslantisen, den nedärvda essensens essäist Mattias Karlsson, just ut som en social konstruktion.

Läs fler krönikor och andra texter av Margit Richert

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.