Categories
Kultur

Hanna Fahl: Ljuddrama-hajpen är grovt överdriven

En arkivarie och videokassettrestaurerare blir kontaktad av en mystisk företagsmogul och erbjuds en stor klumpsumma för att digitalisera ett antal halvt uppbrända vhs:er från 1994. Av oklar anledning måste arbetet ske i en isolerad villa i skogen utan mobiltäckning. Inspelningarna visar sig bestå av ett sociologiprojekt där en doktorand dokumenterar de boende i ett hus i New York som brunnit ner inte en utan två gånger. Allt är naturligtvis inte som det ska med huset, de boende tycks till exempel driva en ondskefull meditationssekt i källaren, och här finns också kopplingar till både arkivariens och sociologens egna liv.

Netflixserien ”Archive 81” är, om jag ska recensera den, helt okej underhållning. Mer än helt okej, om man bestämmer sig för att ha överseende med en del slappa manusgenvägar (övervakningskameror – inga problem, vi låter huvudpersonen plötsligt och utan förvarning vara inte bara arkivarie utan även expert på att ”parallellkoppla” (?) och hacka kamerafeeden!).

Men det märks att serien är en av allt fler som bygger på en podcast. De senaste åren har bland annat ljuddramerna ”Homecoming” (Gimlet) och ”Limetown” (Two-Up Productions) gjorts till tv-serier, och dokumentära/journalistiska format som ”Dirty John” (Wondery/LA Times), ”Song exploder” (Radiotopia) och ”StartUp” (Gimlet) omarbetats för tv.

Radioteater har funnits i närmare hundra år, och visst kan hajpen kring ”ljuddrama” kännas lite som när en techbro i Silicon Valley lanserar konceptet ”en app-taxi, men stor och många passagerare kan dela på den” (det är en buss, kompis, du har just uppfunnit kollektivtrafik). Men låt oss för enkelhetens skull acceptera att ljuddrama i vissa bemärkelser är något ganska nytt –åtminstone när det distribueras som podcast. Och ljuddramat har under det senaste decenniet gjort sig bekväm i en del rätt specifika genrekonventioner.

Berättargreppet att låta huvudpersonen ha en anledning att spela in ljud, till exempel, är ofta återkommande. En ljuddagbok som i rymddramat ”Red frontier”, en journalist på uppdrag som i ”Limetown”, en socialarbetare som gör intervjuer som i ”Homecoming”. Ett annat produktionstekniskt enkelt och resurssnålt sätt att berätta ljuddramer är i mockumentärformat med fiktiva intervjuer, nyhetsinslag och ljudinspelningar. I tv-serieversionen av ”Archive 81” har podcastoriginalets upphittade ljudband gjorts om till videokassetter, men den lite yxigt övertydliga kollageteknik som ofta krävs för att göra den här sortens historia begriplig i ljudformat har man inte riktigt lyckats slipa bort.

Det är bara en av anledningarna till att jag tillåter mig att tvivla på att ljuddrama verkligen är den nyupptäckta guldåder som både poddsuccésugna ljudproduktionsbolag och tv-makare på desperat jakt efter bra stories i ett allt mer mättat tv-klimat tycks se det som. Ljuddrama kan vara fantastiskt när det är välgjort och innovativt (de första säsongerna av surrealistiska ”Welcome to Night Vale”!), men det är något annat än både tv och litteratur och det är svårt att se en gigantisk marknad för det. Inte för att vara podcasternas motsvarighet till en ”musik ska göras i sovrummet på en 8-track”-kille, men var inte charmen med ljuddrama just att det var lite yxigt och experimentellt och just därför möjligt att uppskatta trots de berättarmässiga begränsningarna?

Kalla mig bakåtsträvare, men jag hörde mig själv sucka högt som en gammal farbror när jag –bland annat i en DN-artikel (6/2 2022) – läste hur poddproducenter nu flåsar över nästa formatinnovation: ”poddfilm”, det vill säga ljuddrama i långfilmslångt format. Det måste vara en av de mest onaturliga skrivbordsprodukter jag hört talas om. Huvudpersonen i ”Archive 81” skulle hålla med, som den ”film är bäst på vhs”-tönt han är.

Läs fler texter av Hanna Fahl.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.