Categories
Dn Debatt

”Vuxna måste börja lyssna på eleverna om klädkoder”

En bekant våg av ilska sköljer genom min kropp när jag följer den pågående debatten om klädkoder i skolan. Jag är tillbaka i samma tröttsamma kamp som jag och mina klasskompisar förde när vi i högstadiet stampade in på vår rektors kontor med målet att avskaffa den klädkod som rådde på vår skola. Vi fick inget gehör då och det får heller inte dagens elever.

De argument som rullas ut i dagens debatt är lika ogrundade som de var då, för sju år sedan. Men inte heller den här gången tänker jag låta dem passera oemotsagda. Elever har rätt att gå till skolan utan en oro för att bli dömda för sitt utseende. Klädkoden som förespråkas av Internationella Engelska Skolan och andra debattörer gör tvärtemot det som den utger sig för att göra. I stället för att främja studiero och kamratskap, skapar den en otrygg arbetsmiljö och tvingar kvar elever i förlegade sexistiska strukturer.

Till att börja med måste jag hålla med de som i argument för klädkoder i skolan framhåller att elevers lärande är ett av skolans viktigaste uppdrag. Därför framstår det som ironiskt att dessa förespråkare, sina uttalanden till trots, väljer att tillämpa en ordningsregel som leder till att fokus flyttas från inlärning till utseende. Enligt klädkodens förespråkare bygger ordningsregeln inte på sexism då reglerna gäller både tjejer och killar i lika stor utsträckning (ett argument som skolledningen på min skola använde regelmässigt). Men faktum är att det finns fler regler kring kläder och attribut som traditionellt klassats som kvinnliga och som syftar till att skyla kvinnokroppen.

Klädkodens förespråkare hävdar att det handlar om att förbereda elever inför kommande arbetsliv och till viss del kanske detta stämmer. Med klädkoder får eleverna tidigt möta de sexistiska strukturer som fortfarande råder på dagens arbetsmarknad.

Frågan är varför vissa skolor envisas med att reproducera skadliga strukturer. Borde det inte ligga i skolans intresse att fostra en generation normkritiska ungdomar som värderar människor efter deras handlingar i stället för deras utseende? Utöver risken att elever skickas ut på arbetsmarknaden med en inlärd benägenhet att bli distraherad av deras kollegors utseende och klädval, finns det en risk att de inte får med sig en av skolans viktigaste lärdomar – den om alla människors lika värde.

Faktum är att det finns fler regler kring kläder och attribut som traditionellt klassats som kvinnliga och som syftar till att skyla kvinnokroppen

Allra viktigast är elevernas arbetsmiljö. Skolan är en arbetsplats och klädkoden följaktligen ett arbetsmiljöproblem. Jag minns tydligt det klimat som jag och mina klasskompisar tvingades navigera. Att som 13-åring inte kunna ha på sig ett linne i sommarens kokheta klassrum för att man var rädd att bli stämplad som opassande ingav en känsla av utsatthet och otrygghet. En elev ska bli bedömd utifrån sin kunskap, inte sitt utseende.

Vi lärde oss att andras utseende och stil var en viktig indikator på deras kompetens och värde. Att man behövde gå klädd på ett visst sätt för att förtjäna lärares och klasskompisars respekt. Dessutom fanns det vissa elever som oftare blev utpekade än andra vilket ledde till en social stigmatisering som, i sin tur, närde en syndabockskultur.

Det är en arbetsmiljö som är helt oacceptabel. En trygg arbetsmiljö är inte bara en grundläggande rättighet, utan leder också till bättre inlärning och ordning i klassrummen.

I debatten om ordningsregler är det exakt här skon klämmer för mig. Ordningsregler syftar enligt Skolverket till att ”bidra till och upprätthålla en trygg skolmiljö”. Elever vittnar om att klädkoden bidrar till det exakt motsatta. Jag skäms över den nedvärderande och stundtals verklighetsfrånvända ton som används gentemot elever. Att förminska en debatt som berör frågor om yttrandefrihet och trygghet, i vilken flertalet elever har vittnat om utsatthet och otrygghet, till att den skulle handla om att elever vill gå på arbetsintervju i bikini är bedrövligt.

I åratal har elever problematiserat denna ordningsregel utan att hörsammas. Och här vill jag understryka att det inte handlar om någon slags välvillighet att lyssna på elever, utan det handlar om lagstadgade rättigheter. Låt mig citera skollagen 5 kap. 5 §: ”Ordningsregler ska finnas för varje skolenhet. De ska utarbetas under medverkan av eleverna och följas upp på varje skolenhet.”

Oviljan att ta in elevers perspektiv är även illustrativt för debatten i stort där vuxna människor diskuterar klädkoden och dess konsekvenser utan att lyssna till dem som klädkoden faktiskt gäller. Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergströms har sagt att ”vuxna har lärdomar att överföra till unga”. Men det är just denna över­föring av lärdomar som upprätthåller de skadliga normer som bidrar till utseendefixering, sexism och en otrygg skolgång. Dagens elever har en stor medvetenhet kring normers negativa konsekvenser. Våra medlemmar tar ständigt initiativ för att driva arbetet med jämställdhet och lika­behandling i skolan. Kanske är det i detta fall inte de vuxna som har lärdomar att överföra till de unga, utan precis tvärtom.

Det leder oss tillbaka till resonemanget som cirkulerar i debatten om skolans roll i att förbereda elever inför arbetslivet. Vi vet att elever växer med förtroende. Att bli hörd och få sina åsikter tagna på allvar bygger självförtroende till den egna förmågan att påverka. Detta bidrar både till en bättre gemensam arbetsmiljö på skolan och till att fostra nästa generations demokratiska medborgare. Och är inte det den bästa förberedelsen man kan få inför ett framtida arbetsliv?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.