Categories
Kultur

Recension. ”Fakk alla” på Dramaten

Teater

”Fakk alla”
Av och i regi av Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten

Peruk och mask: Frida Ottosson. Ljus: Jesper Larsson. Ljud: Björn Lönnroos. Kompositör: Måns Lundberg. Videodesign: Thomas Nilsson. Medverkande: Sofia Karemyr.
Scen: Dramaten, Stockholm. Speltid: 90 min inklusive publiksamtal.

När Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten avslutar sin trilogi om skjutningar och mord bland unga, inledd med ”Klipp han” och”Bye Bye Bror”, har turen kommit till kvinnorna. Uppsättningarna är ett samarbete mellan Dramaten och Teater Fryshuset där manus arbetats fram genom djupintervjuer med de berörda.

Scendebuterande Sofia Karemyr bär ensam rösten från de kvinnor vars dokumentära berättelser här smälts samman till en gemensam historia. Vi möter hennes vuxna jag, en överlevare iförd elegant jumpsuit, oklanderliga vita sneakers och en vad som ser ut som en larvigt dyr klocka som enda ledtråd om hennes tidigare bana.

Stramheten i hennes bakåtkammade frisyr och korrekta makeup överträffas bara av den i hennes agerande. Oavsett om Karemyr talar om hennes nuvarande mäklarroll eller om när hon knivhögg en annan kvinna enbart på grund av vaga lojalitetsskäl, gör hon det med samma kontrollerade ansiktsuttryck. Inte så mycket som tillstymmelsen till ett leende eller en överflödig rörelse. Rör hon sig, sker det längs med en rät linje i scenens mitt. Det kan tyckas i mest spartanska laget men signalerar också det som gjorde henne till en så framgångsrik kriminell – en kombination av koncentrerad målmedvetenhet och samvetslöshet.

Här finns heller ingen scenografi att tala om. I stället är det ljuset som skapar rummets associationer. När rök strömmar in på scen och hon belyses ovanifrån ser hela Kademyr ut att osa samtidigt som hon framför en avskalad version av Broder Daniels ”Shoreline”. Det är vackert och effektfullt och skapar en välbehövlig förhöjning i det raka berättandets monotoni. Det avbryts i övrigt enbart av projektionen bakom Kademyr där bilder av hav varvas med att brev, skrivna av de medverkande i projektet, läses upp. Här vittnas om uppväxter präglade av misshandel och kärlekslöshet och även om förståelsen breddas känns själva formatet i stummaste laget. Det handlar trots allt om kvinnor som larmar och gör sig till.

Läs mer:

”’Klass’ blottlägger klassamhället i skolans värld”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.