Categories
Konst

Recension: Storartat allkonstverk av Lap-See Lam

Utställningar

”Dreamers’ Quay, Dreamers’ Key”

Lap-See Lam

”Rematriation of a Ládjogahpir—Return to Máttaráhkká”

Outi Pieski

Bonniers konsthall, Stockholm. Visas tom 3/4

Det är mycket länge sedan en utställning golvade mig så fullständigt som Lap-See Lams ”Dreamers’ Quay, Dreamers’ Key”. Den fyller större delen av Bonniers konsthall med ett allkonstverk som knyter samman flertalet av den hypade konstnärens tidigare projekt.

Med app- och videoverket ”Mother’s tounge” och vr-installation ”Phantom banquet”, samt ett antal anknytande verk i olika medier, har Lap-See Lam under de senaste åren fått ett rungande genombrott.

Utifrån den svenska tolkningen av en klassisk kinakrog har hon mutat in en egen tematik. Den kretsar kring en personlig och specifik berättelse om att vara andra generationens invandrare knuten till den kantonesiska diasporan, därtill en allmänmänsklig erfarenhet av hur olika rum kan härbärgera minnen och tillhörighet.

Redan innan Lam i förfjol examinerades från Kungliga konsthögskolan hade hon ett knippe prestigetunga utställningar på gång. I fjol belönades hon dessutom med DN:s kulturpris. Att leva upp till höga förväntningar är svårt. Att vida överträffa dem är ännu svårare.

Jag anar direkt att det som väntar drar mot det storartade. I en lång korridor är en neonskulptur av Lam placerad på en röd matta och högt upp hänger en antydd portal. Både gestalten och interiördetaljen är hämtade från de 3D-scannade krogarna i ”Phantom Banquet ”och är spöklikt fragmentariska. Reducerade men ändå på något sätt exakta. Längst in i korridoren står ett lackskåp med en tallrik som Choi Afock hade med sig när han som första kinesiska affärsman kom till Sverige på 1700-talet, med ett av Ostindiska kompaniets skepp.

Stämningen är laddad och tät, och i den stora salen i konsthallens mitt omsluts man av ett väldigt skuggspel. Den berättar en historia om hur västvärldens bild av Kina har pendlat mellan fascination och fördomar.

De som lyssnade på Lams sommarprat i juli känner igen berättelsen om ynglingen som från föräldrarnas kinakrog gör en tidsresa och stöter på både Gustav III som pojke i samband med den pampiga invigningen av Kina Slott och sjungande kinesiska kockar på Berns under 1940-talet. Men här har det i sig rätt enkla narrativet sällskap av en avancerad skuggteater byggd av scannade miljöer, som nämnda paviljong och en gammal kinesisk restaurangbåt som numera är en attraktion på Gröna Lund.

Läs mer: Lap-See Lam gör proffsig radioteater parallellt med en magisk tidsresa

Tre berättarröster, musik och rörliga bilder. Lager på lager. Från kinakrogen och ut i en större kulturhistoria fylld av kineserier, mytologi, vidskepelse och magisk realism. I taket hänger en enorm mobil med stora mässingsplåtar som konkretiserar berättelsens regn av drakfjäll – de runda formerna återkommer också som skuggor.

Jag har sällan upplevt ett så välkomponerat rum. Lap-See Lam lyckas konfliktfritt föra samman ett stort tankegods om hur kulturella symboler kan vara vantolkade och exotifierande, och samtidigt tryggt identitetsförankrande – med ett slags kollektiv sorg över de minnen och erfarenheter som alltid går förlorade eller förändras när de traderas från generation till generation. Kanske är det till och med informationsförlusten som är Lams huvudsakliga motiv.

På andra sidan om den stora salen hänger en lång rad kläder, som representerar berättarrösterna i naturlig storlek, vikta av papper. Även rörelsen från toppmodern teknik till superanalogt är helt sömlös. Snyggt och mycket imponerande.

I konsthallens mindre rum och i den inglasade spetsen visas parallellt den finsk-samiska stjärnan Outi Pieskis utställning ”Rematriation of a Ládjogahpir”. I centrum står ládjogahpiren, en hatt med en hög hätta som tillverkades och bars av samiska kvinnor tills den förbjöds av kristna (främst laestadianska) präster vid 1800-talets mitt.

Outi Pieski har kartlagt existerande hattar tillsammans med forskare och tar tillbaka historien genom att nytillverka det förbjudna plagget. Med en poppig, gräll estetik återtas plaggets anspråk samtidigt som den insamlade kunskapen blir tydlig och lätt att ta till sig. Pieski är ofta skicklig just i mötet med andra discipliner och har en hel del att lära Nordens universitet om den tredje uppgiften; att nå ut.

Hennes angelägna konst vore värd en större satsning, här reduceras den ohjälpligt till ett förband till Lap-See Lams mäktiga exposé, som håller högsta internationella klass. Jag tvekar inte en sekund att redan nu utnämna utställningen till en av de största höjdpunkterna detta späckade konstår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.