Categories
Kultur

Recension. Två nya uppsättningar av Ibsen i Skåne

Teater

”Borkmania”

Av Henrik Ibsen, i bearbetning av Alejandro Leiva Wenger

Översättning: Klas Östergren. Regi: Stefan Pucher. Scenografi: Bettina Pommer. Kostym: Annabelle Witt. Ljud: Christopher Uhe . Ljus: Stuart Bailes.Video: Stefan Stanisic. Mask: Siv Nyholm. Dramaturg: Amanda Fromell. I rollerna: Fredrik Gunnarson, Mari Götesdotter, Alexander Jubell, Karin Lithman, Linn Mildehav, Conny Vakare, Hanna Carlsson. Scen: Malmö stadsteater, Intiman. Speltid: 1 tim 30 min

”Gengångare”

Av: Hanna Nygren och Helle Rossing fritt efter Henrik Ibsen

Regi: Helle Rossing. Dramatiker: Hanna Nygren. Scenografi och kostym: Siri Areyuna Wilhelmsson, Toni Tora Botwid. Ljusdesign: Sofie Gynning. Kompositör: Jonatan Eklund. Maskdesign: Julia Westerlund

Dramaturgi: Ann-Sofie Estrup Bertelsen. I rollerna: Gustav Berg, Cecilia Borssén, Tobias Borvin, Elin Norin, Per Graffman. Scen: Helsingborgs stadsteater. Speltid: 2 tim 30 min

Scenrummet på Intiman är vitt, vitt, vitt – som täckt av snö eller aska, som efter katastrofen. Och marken är mycket riktigt förgiftad hemma hos den här familjen, där pappa bankdirektören i ett tidigare liv spekulerat bort andras pengar, suttit i fängelse och dragit vanära över sitt namn. Nu har han gått omkring på vinden i åtta år, som en ”sjuk varg”.

När Alejandro Leiva Wenger tar sig an Henrik Ibsens näst sista pjäs och gör ”Borkmania” av den är grundhistorien ganska intakt, inklusive ett par grälande systrar redo för en sista avgörande drabbning. Nu gäller det ynglingen Erhart Borkman (Alexander Jubell), som den ena har fött och den andra fött upp som sin egen. Mari Götesdotter och Karin Lithman kravlar omkring i en krampaktig dans i det arktiska vita, som två monstermödrar som slåss om samma barn.

”John Gabriel Borkman” från 1896 är på många sätt en föregångare till såpoperan, och i den här uppsättningen lånar man nu tillbaka en rad njutbara uttryck från den traditionen. Den komiska sensationen Linn Mildehav glider omkring med sängkammarblick som en annan Alexis Carrington, med den storögde Erhart lindad runt sitt finger. Att han helt saknar cynism i sin materiella syn på livet förstärker bara kontrasten till kärleksintresset Frida, som här får ett utrymme som saknas i originalet.

Den tyske regissören Stefan Pucher har skapat en tät och ljuvlig helhet med perfekt gehör för Leiva Wengers språkliga upptåg. Men det går inte att komma ifrån att detta först och främst är Fredrik Gunnarsons show. När hans revanschistiska Borkman träder fram ur exilen är det i form av en pälsbeklädd vilding från ”Game of thrones”, eller som The dude från ”Big Lebowski”. Underbart lynnig och uppskruvad går han omkring och orerar i en helt egen tonart, som en självupptagen alkis som varit på torken och sett ljuset: ”Jag talar sanning, även när jag ljuger.”

I slutet av ”John Gabriel Borkman” låter Ibsen sin titelfigur gå ut i den yrande snön, och lämnar där naturalismen bakom sig för en ny fas. ”Borkmania” framstår i sin tur som ett ironiskt drömspel där författaren driver både med originaltexten och med sina egna repliker – möjligen behöver publiken någon liten förhandskunskap för att fånga upp allt. Min enda invändning mot den denna kompakta enaktare är egentligen att den känns lite väl sparsam i formatet. Alejandro Leiva Wenger är en dramatiker med skyhög densitet, och skulle gärna få bre ut sig mer.

I veckans andra Ibsenpremiär råder ett motsatt förhållande, där Helsingborgs stadsteater har satsat på total maximalism i sin fria tolkning av ”Gengångare”. Det var faktiskt här den fick sin Europapremiär 1883, eftersom inget av de stora teaterhusen ville ta i en pjäs om syfilis och incest. Fru Alving (Cecilia Borssén) har blivit änka och ska lägga arvet på ett nytt barnhem, som botgöring för makens ogudaktiga leverne. Konstnärssonen Osvald ( Gustav Berg) har kommit hem från Paris med en märklig sjukdom, som det ska visa sig att han fått av sin far.

Det är också denna pjäs som åtminstone till en början ges ikväll, och som ensemblen spelat om och om igen i 140 år – i min hand har jag ett teaterprogram från 1880-talet. En djävulsk pakt låter skådespelarna leva vidare så länge de fortsätter ge publiken Ibsens skandalösa drama, som ett slags ”Måndag hela veckan” där livet töms på mening. Men ikväll är något annorlunda. Böcker faller ur hyllorna, väggarna skakar och pastor Manders (Per Graffman) citerar plötsligt Elise Ottesen-Jensen, som vore han besatt av en demon. Kanske är det så att pjäsen gör uppror mot sig själv och kräver att fyllas med något nytt?

Snart är publiken med på stormöte kring vad som är ”vår tids syfilis”, där någon föreslår skolan, en annan elpriset och en tredje ropar ”Djurgårn!” En utbrytargrupp i ensemblen sätter upp en klimatperformance innan allt urartar i blod, skräck och galenskap. Ensemblen arbetar verkligen hårt i detta uppsluppna metadrama om teaterns och livets väsen, men de har formatet emot sig. Det är för yvigt, för långt, för otajt och utan riktning.

Men trots att ”Gengångare” är en föreställning som inte riktigt fungerar i praktiken, är det ändå imponerande att Hanna Nygren och Helle Rossing har funnit ett sätt att gå i dialog med den norske dramatikern som faktiskt kastar om hans berättarlogik på ett betydelsebärande sätt. Hos Ibsen är det som regel det förflutna som skapar förödelse för människorna i dag. På Helsingborgs stadsteater är det i stället tanken på den inställda framtiden som riskerar att göra nuet outhärdligt och meningslöst.

Läs mer:

”’Gasljus: Malmö’” är bäst när spelet får spåra ur”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.