Categories
Kulturdebatt

Kunglig glans över våldtaget paradis

Sällan blir min livskänsla så hög som när ett lejon med beslutsamhet tar en zebra eller när en havssköldpadda i mörkret lägger sina ägg på en avlägsen tropisk strand för att föra evolutionen vidare, fångade av en skicklig naturfilmare.

Det är något med naturens naturlighet som både hänför och förleder. När det är kris – när världen håller på att gå under –är det något med naturens okränkbara tidlöshet som skänker tröst mot samtidens förgänglighet.

Bilder kan ha en oemotståndlig dragningskraft för lusten att ge sig av och för en ung pojke i en småländsk kuststad på 1970-talet utövade författaren Sten Bergmans skildringar från holländska Nya Guinea en oemotståndlig lockelse: ”Vildar och paradisfåglar” (1950), ”Stenålder och grön urskog” (1954) och ”Min far är kannibal” (1959).

Okända horisonter fanns att upptäcka och till slut hamnade jag på den tropiska jätteön Nya Guinea. På 1900-talet en sista tillflyktsort för etnocentriska västerlänningar med drömmar om det orörda och opåverkade: missionärerna, kolonialtjänstemännen, antropologerna, reseskildrarna, turisterna.

Drömmar skapas men allt är inte som i böckernas magiska värld.

På 1960-talet tog Indonesien över den tidigare nederländska kolonin på västra Nya Guinea och den folkomröstning som den papuanska befolkningen utlovades senast 1969 övervakades av FN. Endast 1025 handplockade papuaner tilläts rösta och under vapenhot från den indonesiska militärdiktaturen röstade samtliga för att bli en del av Indonesien.

FN:s generalförsamling godkände ”folkomröstningen” och i samma stund begick världsorganisationen ett av sina största svek mot sina egna principer om alla människors lika värde. Sverige var ett i den långa raden av länder som såg mellan fingrarna när ”folkomröstningen” klubbades igenom. Svenska regeringar har därefter under alla år gett sitt tysta stöd åt den indonesiska överhögheten i Västpapua.

Det koloniala förtrycket mot den svarta papuanska ursprungsbefolkningen har varit massivt och hänsynslöst, och har historiskt formats av att papuanerna setts som primitiva och lägre stående. Ett stort antal papuaner har genom åren fallit offer i det som med åren blivit en av världens mest långvariga och minst kända konflikter.

Som så ofta vid stora svek handlar det om pengar och stormaktsintressen. I fallet Västpapua: enorma naturtillgångar i form av olja, naturgas, mineraler och orörd regnskog.

Redan 1967 –två år före ”folkomröstningen” – skrev det amerikanska gruvbolaget Freeport ett kontrakt med president Suharto, en av 1900-talets mest långvariga och blodbesudlade diktatorer, om utvinning i flera decennier i det område i Västpapua som skulle visa sig innehålla en av världens största guld- och kopparfyndigheter.

Området kring Freeports guldgruva – världens största –har beskrivits som en stat i staten, skyddad av den hårdföra indonesiska militären. Bland de internationella aktörer som vid sidan av Freeport har tjänat stora pengar på det blodiga förtrycket av papuanerna återfinns Sandvik och de svenska AP-fonderna.

På 2000-talet har profithungriga indonesiska och internationella bolag förvandlat en betydande del av Västpapuas regnskog till oljepalmsplantager: Den lokala papuanska ursprungsbefolkningen har i flera fall körts över och berövats både sin kultur och sina möjligheter till självförsörjning.

Utsugningen sker även på andra sätt. Mot slutet av 1900-talet anlände den internationella turistindustrin till Västpapua. Den sista våta drömmen för rika västerlänningars önskan att möta det primitiva: stenålder, penisfodral, ja kanske rentav kannibaler. Resemagasinen och dagstidningarna har gjort sitt genom att i ord och bild visa upp de primitiva papuanerna för en hänförd västerländsk publik – men om förtrycket i princip inte ett ord.

Kritiskt granskande journalister är fortfarande portförbjudna i Västpapua och har så varit sedan 1960-talet. De internationella journalister som har släppts in av den indonesiska regimen har tittat åt ett och samma håll; hellre en primitiv papuan i penisfodral, än en människa med egna tankar och idéer.

Västpapua – ett land för västerländsk projicering. Ett land att beundra – och förbise. Ett land att suga ut.

Och nu sker det igen. Den här gången med kunglig glans

Kung Carl XVI Gustaf delade i oktober traditionsenligt ut diplom för Årets Pandabok 2022. Kungen har gjort sig känd som en sann naturvän och är sedan 1988 ordförande i den svenska avdelningen av Världsnaturfonden WWF:s förtroenderåd. Utmärkelsen Årets Pandabok ges förårets bästa naturskildring i ord och bild i WWF:s anda och instiftades 1972.

Bland tidigare pristagare finns smått legendariska svenska naturskildrare som Sven Gillsäter (1975 och 1987), Jan Lindblad (1976) och Arne Sucksdorff (1982). Namn som minner om en annan och mer framtidsoptimistisk tid, namn som väcker föreställningar om vår jords outsägliga skönhet.

Årets Pandabok 2022 är ”Papua –bland paradisfåglar och djävulsrockor” av fotograferna Staffan Widstrand och Magnus Lundgren. Staffan Widstrand tilldelas priset för femte gången och han har i internationell press kallats en av världens mest inflytelserika naturfotografer.

I bokens förord skriver underhållaren och tv-profilen Anders Lundin – som själv besökt Västpapua som turist –på sitt klämkäcka sätt: ”En verklig sagobok! […] Platsen där asken med hemligheter är nedgrävd, och när du nu borstar av jorden och öppnar på locket flyger färgsprakande fåglar från paradiset upp och dansar för dig i gläntan.”

Från prisjuryns motivering: ”Årets Pandabok 2022 tar oss med till ett av jordens få, fortfarande okända paradis.Så är det också just med en paradisisk känsla vi bläddrar i detta färgsprakandepraktverk.”

Jodå, visst kan paradisfåglar dansa, och visst lever den västerländska paradismyten vidare.

Turism i konfliktområden behöver inte vara fel, men det måste ske på ett medvetet och ansvarsfullt sätt. Särskilt stort ansvar vilar på alla dem som har besökt ett så politiskt exceptionellt område som Västpapua. Extra stort ansvar har journalister, författare och andra som besitter ordets och bildens makt.

Det enögda västerländska perspektivet går igen i ”Papua – bland paradisfåglar och djävulsrockor”, men den här gången står den orörda naturen i centrum, inte de primitiva människorna.

Författarnas övertro på turismens saliggörande verkan i Västpapua blir så mycket svårare att smälta när den politiska medvetenheten i boken framstår som noll och ingenting.

Om Västpapuas katastrofala politiska historia – inte en rad i hela boken. Om det fortsatt hårdföra koloniala förtrycket –inte ett ord.

Tystnaden blir än mer svårsmält med tanke på att förtrycket snarare tilltagit än minskat i Västpapua under senare år. Den rasism som det koloniala förtrycket bygger på resulterade 2020 i att en lokal variant av Black Lives Matter bildades: Papuan Lives Matter.

Den indonesiska truppnärvaron har ökat och bara några dagar efter att kungen delat ut diplom till Staffan Widstrand och Magnus Lundgren på Ulriksdals slott, uppgav nyhetsbyrån Reuters att ett två år gammalt papuanskt barn skjutits ihjäl under en eldstrid mellan indonesiska soldater och den papuanska självständighetsrörelse som varit aktiv i Västpapua sedan 1960-talet. Ett par veckor tidigare ska, enligt Västpapuas kyrkoråd, bomber ha fällts över fyra byar i det inre av Västpapua i jakten på beväpnade papuanska separatister.

Så kan det gå till mellan de vackra högtidstalen.

Några papuaner kommer i princip inte till tals i ”Papua – bland paradisfåglar och djävulsrockor”, men i slutet av boken – efter all överdådig naturskönhet – skriver författarna pliktskyldigt: ”Kanske har papuanerna både ett och annat att lära oss och våra beslutfattare om ambitionsnivåer och prioriteringar av naturskydd.”

Sanningen är att västvärlden hade haft oändligt mycket att lära av papuanerna men deras röster har gått ohörda förbi. Tänk om Freeport inte fått härja fritt och förgifta det flodsystem som ligger nedanför gruvområdet. Tänk om den politiska situationen i Västpapua hade gjort det möjligt att på allvar värna om de enorma regnskogsområdena. Tänk om världen verkligen hade lyssnat när ursprungsbefolkningen i Västpapua presenterade sin vision om världens första gröna stat under FN:s klimatkonferens i Glasgow i november.

Ja, tänk om …

Även om konflikten i Västpapua sällan blir mer än någon enstaka notis i dagstidningarna, finns numera ett rikt informationsmaterial att ösa ur för alla dem som gör sig omaket att bara för ett ögonblick flytta blicken från djävulsrockornas undervattensvärld och paradisfåglarnas trädtoppar.

Jo, vi behöver drömmar inför framtiden, men utan en gnutta politisk verklighetsförankring blir det just bara drömmar och fantasier. Naturskildringar behöver inte vara – ska inte vara – politiska manifest, men även den mest naturfokuserande fotograf har ett moraliskt och etiskt ansvar.

Bör situationen i Västpapua tjäna som ett föredöme för svensk naturvård? Är det indonesiska koloniala styret i Västpapua lösningen på Sveriges problem?

Vad säger pristagarna? Har de över huvud taget något att säga om den politiska situationen i Västpapua?

Vad säger medlemmarna i WWF:s förtroenderåd? Vad säger exempelvis naturfotografen Mattias A Klum som själv har besökt Västpapua? Vad säger ärkebiskop Antje Jackelén –en annan av de femtio medlemmarna i förtroenderådet? Vad säger samernas representant Jenny Wik Karlsson?

Vad säger ordföranden – H M Konungen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.