Categories
Musik

Matilda Källén om Melodifestivalens andra deltävling

Inför Melodifestivalens andra deltävling var det svårare att tippa placeringar än sist. Startfältet var flackare, med färre givna finalister, färre klara bottennapp. Undantaget: förhandsfavoriten Liamoo, som också mötte förväntningarna och plockade hem kvällens första finalplats med sin fängslande, mörkt klubbiga låt ”Bluffin”. Något annat hade varit direkt underligt.

Med apprösterna i gång efter premiärkvällens krasch kunde poängen till de övriga artisterna delas ut enligt plan. Den andra finalplatsen norpades av den tidigare vinnaren John Lundvik med balladen ”Änglavakt” – felfritt levererad, men i grunden ett trött pekoral som (förhoppningsvis) inte når toppskiktet i Friends arena. Till semifinal skickades Alvaro Estrellas eldigt svängiga ”Suave” – ett underhållande nummer som jag gärna ser igen – och Tone Sekelius schlagermanifest ”My way”. Den sistnämnda imponerade inte på repetitionerna, men vägde upp med äkta känsla när det väl gällde.

Kvällens elefant i rummet var förstås förra veckans apphaveri, som ledde till att bara telefonröster kunde räknas. Som väntat var det inte en elefant som SVT valde att ignorera. Tvärtom: skämten om ”appokalypsen” gick i rundgång. Inslaget där två docktanter listade andra skandaler i tävlingens historia, som när Kenta sportade en tröja med barnförbjudet motiv 1980, var dock uppskattat. Ett program med över 60 år på nacken får faktiskt lov att använda sin historia som underhållningsvärde.

Kvällens övriga underhållning var märkligt centrerad kring en person: Eva Rydberg. Revydrottningen från Skåne, som upptäcktes av en ny generation när hennes och Ewa Roos låt ”Rena rama ding dong” tog sig till Andra chansen och 10 000 förskolors Spotifylistor förra året, hade kallats in som Oscar Zias sidekick. Å ena sidan ett rimligt val – hennes färgstarka, jazziga putslustighet tilltalar väl alla åldersgrupper förutom just Oscar Zias. Å andra sidan fixar han programlederiet rätt bra på egen hand, trots ett gäng stela skämt. Jag ber också en stilla bön om att det här var både första och sista gången jag hörde ”Rena rama ding dong” i tysk technoversion. Att man dessutom plockat in en ordvitsande Per Andersson minskade inte buskiskänslan. Förra veckans Eric Saade-medley kändes plötsligt hypermodernt.

Med tanke på den blandning som präglar Melodifestivalens artiststartfält – från veteraner till debutanter, från fullblodsschlager till modern r’n’b – borde samma logik gälla programmet som helhet. Gärna fars, men också färskare humor än så.

Läs mer:

Matilda Källén: Så bra är låtarna i Melodifestivalens andra deltävling

Tone Sekelius: ”Jag vill verkligen bli artist”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.