Categories
Svensk Politik

Kristina Lindquist: Svenonius håller koll på demonstranter

Förlåt, jag tänkte bara bidra lite kort till den rådande fixeringen vid Irene Svenonius. Det är alltså den här tidningens ledarsida som pratar om ”fixering” och i en kommentar blandar ihop rena hot med kritiska ledartexter om ansvaret för inställd barnsjukvård (10/2). Leave Svenonius alone! ”Det är politikens väsen, man får mycket, mycket kritik och aldrig någon som talar om vad som går bra”, säger hon själv i en stor intervju med DN:s Emma Bouvin (10/2). I rättvisans namn kan väl ingen anklaga Svenonius för att vara en särskilt ömtålig sort. Snarare seglar hon fram till synes oberörd genom den politiska tillvaron, trots skandalerna kring Nya Karolinska, galopperande förlossningskris och kritiserade nedskärningar.

I en central scen i artikeln skildras hur regionrådet i november 2021 går ut i parken framför Landstingshuset i Stockholm och möter demonstranter som inte bara kräver en barnmorska per födande utan också Svenonius avgång. Hon berättar för den uppretade församlingen om sin egen förlossning och har lovat att ta emot en namnlista, men det är något som inte stämmer. Hon konstaterar nämligen att det inte bara är ”barnmorskor och mammor” på plats utan också sådana hon kallar för ”proffsdemonstranter”. Det handlar alltså om människor som hon ”har sett på många andra demonstrationer” och ”den typen av skyltar och personer som dyker upp oavsett fråga”. Det var inte för dem hon gick ut i parken.

Här blir det intressant på riktigt. En av de högsta politikerna i Stockholm säger alltså rakt ut att hon personligen håller koll på vilka medborgare som går på vilka demonstrationer. Ganska spännande, rent demokratiskt? Men den här delen av intervjun vittnar också om en syn på samhälleligt engagemang som är alltför talande för vår tid. När Svenonius säger att hon bara vill möta ”mammor och barnmorskor” uttrycker hon en syn på politisk organisering som hon inte är ensam om.

En individ som haft en fruktansvärd förlossning är värd att ta på allvar – så länge hon inte drar de politiska slutsatserna av sin upplevelse

Det har sedan länge varit en sport i sociala medier att gräva fram politiska kopplingar eller fackliga förtroendeuppdrag hos människor som uttalar sig i egenskap av ”case” i medierna, det vill säga en ”berörd människa”. Det handlar inte bara om transparens, utan om att en ”berörd människa” per definition inte är aktiv i Kommunal. En ”berörd människa” ska helst vara ett slags omedvetet naturbarn som aldrig försökt förändra sin egen situation. Det fungerar åt andra hållet också, även om man mer sällan hör krav på att exempelvis aktieinnehav ska redovisas.

Det här påminner lite om de instruktioner jag fick som aktiv i en känd människorättsorganisation. Vi skrev brev för frigivning av politiska fångar och blev i relation till vissa länder uppmanade att inte underteckna med organisationens namn – de breven räknades nämligen som ett enda, eller inte alls – även om det handlade om tusentals.

Det här är en syn som säger att det finns ett negativt samband mellan organisering och trovärdighet. En individ som haft en fruktansvärd förlossning är värd att ta på allvar – så länge hon inte drar de politiska slutsatserna av sin upplevelse. Den som går samman med andra är diskvalificerad på förhand, ett särintresse, en proffsdemonstrant. Ytterst handlar det om vad som anses vara en naturlig del av en vanlig människas liv. Verklighetens folk är oreflekterade vårdkonsumenter som möjligen röstar var fjärde år, men däremellan tiger still. Tänk på det, om du vill att Irene Svenonius ska lyssna. Det skadar säkert inte om du dessutom säger att hon är jätteduktig.

Läs fler texter av Kristina Lindquist.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.