Categories
Dn Debatt

”Vuxna måste börja lyssna på eleverna om klädkoder”

En bekant våg av ilska sköljer genom min kropp när jag följer den pågående debatten om klädkoder i skolan. Jag är tillbaka i samma tröttsamma kamp som jag och mina klasskompisar förde när vi i högstadiet stampade in på vår rektors kontor med målet att avskaffa den klädkod som rådde på vår skola. Vi fick inget gehör då och det får heller inte dagens elever.

De argument som rullas ut i dagens debatt är lika ogrundade som de var då, för sju år sedan. Men inte heller den här gången tänker jag låta dem passera oemotsagda. Elever har rätt att gå till skolan utan en oro för att bli dömda för sitt utseende. Klädkoden som förespråkas av Internationella Engelska Skolan och andra debattörer gör tvärtemot det som den utger sig för att göra. I stället för att främja studiero och kamratskap, skapar den en otrygg arbetsmiljö och tvingar kvar elever i förlegade sexistiska strukturer.

Till att börja med måste jag hålla med de som i argument för klädkoder i skolan framhåller att elevers lärande är ett av skolans viktigaste uppdrag. Därför framstår det som ironiskt att dessa förespråkare, sina uttalanden till trots, väljer att tillämpa en ordningsregel som leder till att fokus flyttas från inlärning till utseende. Enligt klädkodens förespråkare bygger ordningsregeln inte på sexism då reglerna gäller både tjejer och killar i lika stor utsträckning (ett argument som skolledningen på min skola använde regelmässigt). Men faktum är att det finns fler regler kring kläder och attribut som traditionellt klassats som kvinnliga och som syftar till att skyla kvinnokroppen.

Klädkodens förespråkare hävdar att det handlar om att förbereda elever inför kommande arbetsliv och till viss del kanske detta stämmer. Med klädkoder får eleverna tidigt möta de sexistiska strukturer som fortfarande råder på dagens arbetsmarknad.

Frågan är varför vissa skolor envisas med att reproducera skadliga strukturer. Borde det inte ligga i skolans intresse att fostra en generation normkritiska ungdomar som värderar människor efter deras handlingar i stället för deras utseende? Utöver risken att elever skickas ut på arbetsmarknaden med en inlärd benägenhet att bli distraherad av deras kollegors utseende och klädval, finns det en risk att de inte får med sig en av skolans viktigaste lärdomar – den om alla människors lika värde.

Faktum är att det finns fler regler kring kläder och attribut som traditionellt klassats som kvinnliga och som syftar till att skyla kvinnokroppen

Allra viktigast är elevernas arbetsmiljö. Skolan är en arbetsplats och klädkoden följaktligen ett arbetsmiljöproblem. Jag minns tydligt det klimat som jag och mina klasskompisar tvingades navigera. Att som 13-åring inte kunna ha på sig ett linne i sommarens kokheta klassrum för att man var rädd att bli stämplad som opassande ingav en känsla av utsatthet och otrygghet. En elev ska bli bedömd utifrån sin kunskap, inte sitt utseende.

Vi lärde oss att andras utseende och stil var en viktig indikator på deras kompetens och värde. Att man behövde gå klädd på ett visst sätt för att förtjäna lärares och klasskompisars respekt. Dessutom fanns det vissa elever som oftare blev utpekade än andra vilket ledde till en social stigmatisering som, i sin tur, närde en syndabockskultur.

Det är en arbetsmiljö som är helt oacceptabel. En trygg arbetsmiljö är inte bara en grundläggande rättighet, utan leder också till bättre inlärning och ordning i klassrummen.

I debatten om ordningsregler är det exakt här skon klämmer för mig. Ordningsregler syftar enligt Skolverket till att ”bidra till och upprätthålla en trygg skolmiljö”. Elever vittnar om att klädkoden bidrar till det exakt motsatta. Jag skäms över den nedvärderande och stundtals verklighetsfrånvända ton som används gentemot elever. Att förminska en debatt som berör frågor om yttrandefrihet och trygghet, i vilken flertalet elever har vittnat om utsatthet och otrygghet, till att den skulle handla om att elever vill gå på arbetsintervju i bikini är bedrövligt.

I åratal har elever problematiserat denna ordningsregel utan att hörsammas. Och här vill jag understryka att det inte handlar om någon slags välvillighet att lyssna på elever, utan det handlar om lagstadgade rättigheter. Låt mig citera skollagen 5 kap. 5 §: ”Ordningsregler ska finnas för varje skolenhet. De ska utarbetas under medverkan av eleverna och följas upp på varje skolenhet.”

Oviljan att ta in elevers perspektiv är även illustrativt för debatten i stort där vuxna människor diskuterar klädkoden och dess konsekvenser utan att lyssna till dem som klädkoden faktiskt gäller. Internationella Engelska Skolans grundare Barbara Bergströms har sagt att ”vuxna har lärdomar att överföra till unga”. Men det är just denna över­föring av lärdomar som upprätthåller de skadliga normer som bidrar till utseendefixering, sexism och en otrygg skolgång. Dagens elever har en stor medvetenhet kring normers negativa konsekvenser. Våra medlemmar tar ständigt initiativ för att driva arbetet med jämställdhet och lika­behandling i skolan. Kanske är det i detta fall inte de vuxna som har lärdomar att överföra till de unga, utan precis tvärtom.

Det leder oss tillbaka till resonemanget som cirkulerar i debatten om skolans roll i att förbereda elever inför arbetslivet. Vi vet att elever växer med förtroende. Att bli hörd och få sina åsikter tagna på allvar bygger självförtroende till den egna förmågan att påverka. Detta bidrar både till en bättre gemensam arbetsmiljö på skolan och till att fostra nästa generations demokratiska medborgare. Och är inte det den bästa förberedelsen man kan få inför ett framtida arbetsliv?

Categories
Dn Debatt

”Tröskeln för vad som anses vara ett nödläge har sänkts”

Trycket på 112 har ökat kraftigt de senaste åren. Under 2021 inkom fyra miljoner samtal till nödnumret. Bakgrunden är ett växande vårdbehov, men också djupgående attitydförändringar i samhället. För att möta utvecklingen ökar vi bemanningen och moderniserar larmkedjan. Teknikframsteg och innovation kommer att bidra, men det är dags att inleda ett samtal om hur förändringar i beteende och attityder påverkar relationen mellan enskilda medborgare och det offentliga. Det handlar om ett förnyat samhälls­kontrakt baserat på vilken service­- nivå som kan förväntas och där larmkedjans finansiering säkras för att fungera utifrån nya förutsättningar.

Välfärden börjar med nödnumret 112. Vid stora kriser och akuta händelser, där människors liv hänger på en skör tråd, är nödnumret den första kontakten med samhällets hjälpresurser. Genom ett och samma nummer kan vem som helst, när som helst, få hjälp när man är i nöd. Allmänhetens förtroende för funktionen och tillgängligheten är mycket högt. Från barnsben lär sig svenskarna ringa 112.

Sedan 2015 har samtalen till 112 ökat med 20 procent. Ökningen är långt större än befolkningsökningen som under samma tid ökat med 6 procent. Vår bild är att de högre samtalsvolymerna är symtom på en ny samhälls­utveckling med en ökande otrygghet och kriminalitet, ett växande behov av vård samt extremväder som orsakar fler bränder och översvämningar.

Samtalsökningen drivs till stor del av ett växande vårdbehov, något som hela vårdsektorn erfar. Under förra året ökade antalet vårdärenden till 112 med över 7 procent jämfört med året innan. Pandemin är en bidragande orsak, men ökningen av vårdsamtal har pågått under en längre tid.

Ytterligare en viktig förklaring till det ökade trycket på 112 härleder vi till djupgående attitydförändringar hos befolkningen i stort. Vi upplever att synen på hur viktiga samhällsfunktio­ner ska nyttjas har förändrats. Det sätter hård press på alarmeringsverksamheten. En effekt av digitaliseringen är att förväntningarna på tillgänglighet och snabb service ökat.

Attitydförändringarna syns tydligt i vår rikstäckande larmverksamhet. Mer än en tredjedel av 112-samtalen handlar om annat än allvarliga nödsamtal. Ofta handlar det om informationssökande, till exempel frågor om vaccination, beställning av pass, eller rentav möjlighet till att åka snålskjuts med en ambulans. Utvecklingen tyder på en allt lägre tröskel för vad som betraktas som en nödsituation av den hjälpsökande. Detta är allvarligt och kan på sikt leda till ett urholkat för­troende för alarmeringstjänsten. I värsta fall blir det en fråga om liv och död för enskilda människor.

Utöver rent felaktiga samtal är över en femtedel av alla vårdsamtal till 112 icke-akuta vårdärenden. Människor som tidigare sökte vård direkt hos vårdcentral och akutmottagningar har i högre utsträckning börjat ringa 112, vilket utmanar oss och våra samverkanspartners i regionerna, och inte minst personalen i ambulanssjukvården.

Ett vårdärende till nödnumret tas på största allvar. I praktiken innebär det en fullständig vårdintervju med bedömning av symtom, vitalpara­metrar och sjukdomshistorik. De icke-akuta vårdärendena tar lika mycket tid i anspråk även om patienten i slut­änden inte bedöms ha ett ambulansbehov utan hänvisas till annan vårdnivå.

Att nå samhällets hjälpresurser är en grundläggande del av välfärden. Det innebär i sin tur att 112 måste fredas till enbart i nöd. Den allmänna definitionen och den subjektiva upplevelsen av nöd kan inte bli hur bred som helst om man samtidigt vill ha ett tillgängligt nödnummer.

Pandemi, kriminalitet och klimat är faktorer som driver fram ett större behov av insatser från samhällets hjälpresurser. Det i kombination med allmänhetens förändrade förväntningar på nödnumrets funktion och tillgänglighet leder till en pressad situation som påverkar den operativa förmågan och medför risk för skenande kostnader. För SOS Alarm, våra kollegor inom blåljusfamiljen, men även för välfärden i stort.

De yttre påfrestningarna kombinerat med den långvariga underfinansieringen av hela larmkedjan kräver nya tag för att råda bot på problemen.

SOS Alarm samarbetar i dag med akademi och näringsliv för att utveckla tekniska lösningar som effektiviserar larmmottagning och räddningsinsatser. För att nämna några exempel har vi implementerat ett nytt medicinskt beslutsstöd som ska förbättra precisionen och därmed patientsäkerheten i vårdärendena. Vi utvecklar digitala nycklar för att underlätta blåljuspersonalens inpassering till fastigheter vid larm samt akutmedicinska drönartransporter med hjärtstartare. Senast i december räddades den första svensken med hjälp av en hjärtstartare från en drönare.

Teknikutveckling och innovation kommer att ha stor betydelse, men vi behöver också föra en diskussion om förväntningarna på våra samhällsfunktioner. Vilka krav kan vi som medborgare ställa, och vilka krav kan samhället ställa på oss? Vi behöver helt enkelt förnya det osynliga samhällskontrakt som finns mellan medborgarna och samhället.

Att ändra förväntningar och attityder är naturligtvis en komplex fråga. I grunden handlar den om ett person­ligt ansvarstagande. Vi alla bär ett ansvar att använda nödnumret enbart i en skarp nödsituation. I övrigt behövs även andra långsiktiga insatser:

●SOS Alarm gör insatser för att öka kunskapen men det behövs fler gemen­samma initiativ för folkbildning, exempelvis förstärkt utbildning i skolor och samverkan bland lokala aktörer som arbetar med trygghetsfrågor.

● Möjligheten till rättsliga påföljder för missbruk av nödnumret, såsom falsklarm och okynnessamtal, gentemot befintlig lagstiftning borde öka, det sker för sällan i dag.

●Även ansvarstagandet för andra viktiga nummer behöver stärkas för att minska mängden icke akuta samtal till 112, det gäller främst sjukvårdsrådgivningen 1177 men också informationsnumret 113 13 samt polisens 114 14.

För oss på SOS Alarm är målet glasklart: Varje människa i behov av akut hjälp ska få rätt hjälp i rätt tid till rätt plats. Det innebär konkret att målet om en svarstid för 112 på 8 sekunder måste återupprättas. I inledningen av året kan vi konstatera att vi är långt ifrån svarstidsmålet. Medelsvarstiden hittills i år ligger på 39,6 sekunder.

SOS Alarm vill bidra med insikter från de tusentals ögonblicksbilder vi får dagligen i samtal med svenska folket. Vi vill fortsatta att utveckla och förbättra vårt uppdrag, men det krävs en långsiktigt hållbar finansiering för att möta upp de utmaningar som nu ställs på oss och på blåljusfamiljen. Det är ett viktigt steg i att ta tillbaka kontrollen över välfärden.

Categories
Dn Debatt

”Hundra år kvar till jämställda livsinkomster”

Kommissionen för jämställda livsinkomster lämnar på måndag över betänkandet ”Minska gapet. Åtgärder för jämställda livsinkomster” till regeringen. Där synliggörs miljongapet i livsinkomster som finns mellan kvinnor och män.

Kommissionen visar att med det senaste decenniets utvecklingstakt kommer det ta hundra år tills gapet i disponibla inkomster mellan kvinnor och män sluts. För att uppnå jämställda livsinkomster krävs därför ett metodiskt, systematiskt och ihärdigt arbete.

Kvinnors livsinkomster är idag ungefär tre fjärdedelar av mäns. Oavsett hur man räknar landar man i ett miljongap. När vi lägger ihop alla inkomster från arbete, näringsverksamhet, kapital och transfereringar ser vi det skiljer omkring sex miljoner kronor i livsinkomst mellan kvinnor och män. Gapet beror på flera faktorer.

●Allt annat lika har kvinnor fortfarande lägre inkomster från arbete än män. Det skapar ringar på vattnet, eftersom arbetsinkomsten utgör grund för många andra ersättningar, som pension, föräldrapenning och sjukersättning. Även en liten skillnad i lönen i sig kan få stora konsekvenser över tid, eftersom löneökningar ofta sker procentuellt.

●Utöver det ser vi att många myndigheter brister i sitt jämställdhetsarbete vilket påverkar hur offentliga stöd­åtgärder fördelas mellan kvinnor och män. Då svenska myndigheter omfördelar miljardbelopp varje år är det en central aspekt av livsinkomsterna, vilket ofta missas i debatten.

●En annan delförklaring till gapet är att kapitalinkomsterna de senaste ­decennierna har vuxit betydligt snabbare än arbetsinkomsterna, vilket gynnar fler män.

●Till det har utvecklingen mot ekonomisk jämställdhet fått en smäll av covid-19-pandemin, då många kvinnor har förlorat mer i inkomst än män, bland annat på grund av högre sjukfrånvaro, ökat vabbande och fler uppsägningar och permitteringar i de kvinnodominerade yrkena inom handel, hotell och restaurang.

När vi lägger ihop alla inkomster från arbete, näringsverksamhet, kapital och transfereringar ser vi att det skiljer sig omkring sex miljoner kronor i livsinkomst mellan kvinnor och män

Den här utvecklingen är allvarlig, eftersom den står i direkt motsats till regeringens jämställdhetspolitiska mål om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. En lägre inkomst innebär sämre möjligheter att kunna spara, ha en god hälsa, och försörja sig själv och sina barn vid separation eller sjukdom. En ojämställd ekonomi får påtagliga effekter på alla delar av livet. Mot denna bakgrund föreslår kommissionen en rad förbättringar som syftar till att öka den ekonomiska jämställdheten:

1. En mer jämställd fördelning av offentliga stödåtgärder. Varje år fördelar myndigheter som Arbetsförmedlingen, CSN, Försäkringskassan, Migrationsverket, Pensionsmyndig­heten och Skatteverket miljardbelopp i offentliga stödåtgärder. Dock saknas det kunskap om hur beloppen fördelas mellan kvinnor och män, eftersom myndigheterna ofta inte redovisar verksamhetsstatistiken uppdelad på kön. Vi kan också konstatera att även i de fall som statistik finns så analyserar myndigheterna sällan hur och varför fördelningen är ojämställd. När myndigheterna väl har könsuppdelat sin statistik framkommer systematiska könsskillnader, trots försök att agera könsneutralt.

Vi ser att män i större utsträckning än kvinnor tar del av stöd som för dem närmare arbetsmarknaden eller på andra sätt ger bättre förutsättningar att ackumulera inkomster av arbete eller kapital. Att förstå vad dessa skillnader beror på är centralt för att komma till rätta med ojämställdheten. Könsuppdelad statistik och jämställdhets­integrering av myndigheter är grundläggande för en mer jämställd för­delning av offentliga stödåtgärder.

2. Statistiken över löne- och inkomstskillnader mellan kvinnor och män måste kompletteras. Att det finns tillförlitlig statistik är en demokratifråga. Det handlar om att kunna följa upp politiska reformer och beslut och om möjligheter till ansvarsutkrävande. Men verkligheten är komplex. Det behövs därför kompletterande statistik över inkomstskillnader mellan kvinnor och män som tar fasta på fler kategorier än bara kön.

Ojämställdhet och ojämlikhet går ofta hand i hand. För att motverka ­detta är det avgörande att såväl ­myndigheter som arbetsgivare integrerar sitt jämlikhets- och jämställdhet­s­arbete.

Vi ser också hur Medlingsinstitutets statistik underskattar strukturella löne­skillnader mellan kvinnor och män, då myndigheten i sina analyser inte tar hänsyn till yrkessegregering och ofrivilligt deltidsarbete. Då fler kvinnor än män arbetar deltid framstår löne­skillnaderna som mindre än vad de är. Det behövs därför analyser som inte bara har fokus på heltidslön.

Kvinnor och män har olika yrken och utför olika arbetsuppgifter, vilket innebär att både arbetsmiljö och arbetsvillkor skiljer sig åt, även på samma arbetsplats, och att kvinnors arbetsmiljöproblem underskattas

3. Strukturella problem på arbetsplatser behöver åtgärdas. Kvinnor har i större utsträckning än män problem med arbetsrelaterad ohälsa. Det beror till stor del på att kvinnor och män har olika yrken och utför olika arbetsuppgifter. Det innebär att både arbetsmiljö och arbetsvillkor skiljer sig åt, även på samma arbetsplats.

Ett vanligt exempel är bristen på hjälp- och skyddsutrustning i den kvinnodominerade vården jämfört med den mansdominerade industrin. En dålig arbetsmiljö kan orsaka ökade sjukskrivningar och/eller påtvingad deltid, vilket i sin tur får konsekvenser för livsinkomsten. Kunskap om vad som orsakar könsskillnader i arbets­relaterad ohälsa är därför centralt för att komma åt problemen.

Det finns få politikområden där det råder så bred konsensus över partigränserna som just inom jämställdhet. Alla vill komma till rätta med problemen, men trots det har inkomstgapet mellan kvinnor och män knappt förändrats på 25 år.

Det är tydligt att för att uppnå jämställdhet är det inte främst attityder som behöver förändras, utan beteenden. Politiken måste skapa förutsättningar för såväl individer som beslutsfattare att förändra beteenden och göra jämställdhet i praktiken. Problemet är inte att det saknas lagar på jämställdhetsområdet, utan att de behöver tillämpas bättre. Det måste också få konsekvenser att bryta mot dem.

Det är också nödvändigt att tillförlitlig statistik samlas in och omvandlas till kunskap. Myndigheter behöver visa hur deras verksamhet bidrar till att uppfylla de jämställdhetspolitiska målen. Vidare krävs att politiker vågar fatta obekväma beslut.

Det handlar om ett långsiktigt och systematiskt arbete för att få hållbara förändringar. Först då kan vi se fram emot jämställdhet innan våra barnbarn har blivit gamla.