Categories
Film

Danmark vill beskatta strömningsjättar

I förra veckan föreslog den danska socialdemokratiska regeringen ett knippe nya medieregler. Bland annat ska utländska strömningsbolag betala fem procent av sin omsättning i Danmark i så kallade kulturbidrag – pengar som går in i dansk film- och tv-produktion.

För ett par år sedan uppskattades strömningsmarknaden i Danmark till motsvarande 3,5 miljarder svenska kronor, vilket skulle innebära ett årligt kulturbidrag på 175 miljoner kronor.

Bland dem finns jättarna Netflix, HBO Nordic och Disney+, men också svenska strömningstjänster som Viaplay och C More.

Strömningstjänster vinner mark i hela Europa. I dag har 70 procent av alla svenskar tillgång till en prenumerationstjänst för tv, visar Nordicom, centrum för nordisk medieforskning vid Göteborgs universitet. Siffrorna är ungefär desamma i Danmark.

För att garantera att det även fortsättningsvis ska finnas danskproducerat innehåll, vill nu regeringen i Köpenhamn att även internationella bolag bidrar med kronor och ören.

– Om vi verkligen vill ha dansk film i världsklass och serier som förenar oss, så måste vi se till att slå vakt om det och hålla det kvar. Och då måste strömningstjänsterna vara med och betala, säger kulturministern Ane Halsboe-Jørgensen (S) till Danmarks Radio i samband med att förslaget presenterades i förra veckan.

Men bland de danska partierna går åsikterna isär. Högeroppositionen, däribland partierna Venstre och Dansk Folkeparti, är skeptiska till vad man ser som en i praktiken ”strömningsskatt”.

Regeringens stödpartier, å andra sidan, vill att företagen bidrar mer än 5 procent: Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten föreslår mellan 7 och 10 procent.

Bakom det danska förslaget ligger en EU-lag: direktivet om audiovisuella tjänster, som klubbades 2018 och som just nu håller på att införas i de 27 EU-ländernas nationella lagböcker.

EU-lagen har kallats Netflixlagen, eftersom den bland annat innehåller bindande kvoter för Netflix och andra strömningsföretag att ha minst 30 procent europeiskt innehåll i sina kataloger.

En annan artikel i direktivet säger att EU-länderna får – men måste inte – införa krav på strömningstjänster att bidra till nationell film- och tv-produktion, under förutsättning att samma krav gäller nationella tv-bolag.

Flera länder planerar just nu den typen av avgifter, säger Petri Kemppinen, fristående konsult i audiovisuella frågor, med uppdrag i de nordiska länderna:

– Minst fyra länder håller på att införa detta: Frankrike, Belgien, Polen, Italien. Också Tyskland. Så jag tror att det här är något som andra länder kommer att behöva göra också. Det är bara en fråga om tid innan de andra följer efter, säger han.

Franska staten kräver att hela 20 procent av de internationella strömningstjänsternas omsättning ska betalas in till en fransk tv- och filmfond. I grannlandet Belgien diskuteras just nu 15 procent. Den belgiska filmindustrin oroar sig för att det massiva pengainflödet till fransk filmproduktion – det uppskattas till omkring tre miljarder kronor om året – kommer att leda till att belgiska regissörer och skådespelare tar jobb i Frankrike i stället för Belgien.

I både Finland och Norge har regeringen börjat utreda frågan. I Sverige har den hittills knappt diskuterats politiskt, men i januari kom Svenska Filminstitutet, SVT och de regionala filmfonderna med en uppmaning till regeringen att tillsätta en statlig utredning.

– Vi säger att vi vill se hur man kan ta till vara möjligheten i direktivet till en ökad finansiering. För att värna svenska kulturpolitiska värden, såsom svenskt innehåll såväl i filmer som i tv-serier, säger SFI:s kommunikationschef Mia Enayatollah.

– Industrin har börjat bli aktiv nu, det har insett att de andra länderna kommer att göra det här, säger Petri Kemppinen.

Fakta. Direktivet om audiovisuella tjänster

EU-direktivet om audiovisuella tjänster innehåller gemensamma regler för tv-branschen, bland annat förbud för reklam riktad mot barn.

Den senaste versionen av direktivet, från 2018, fångar även in strömningstjänster, bland annat vad gäller bindande kvoter för europeiskt innehåll.

I direktivet krävs minst 30 procent europeiskt innehåll. Det har funnits krav på europeiskt innehåll på tv ända sedan 1989, även om EU-reglerna tidigare var vagare utformade.

Direktivet ger också EU-länderna möjlighet att kräva att strömningstjänster bidrar till nationell tv- och filmproduktion.

Läs mer: Ny upphovsrättslag ska ta kampen mot nätjättarna

Categories
Film

Juho Kuosmanen berättar om sin prisade ”Kupé 6”.

När Juho Kuosmanen satt i biomörkret i Cannes i fjol, tillsammans med sina skådespelare, kände han sig alltmer osäker för varje minut som gick. ”Kupé nr 6”, hade knappt visats för någon innan. Den hade blivit klar under våren, men pandemin låg som en våt filt över filmbranschen och det var inte säkert om det skulle bli premiär, för att inte tala om en plats i den prestigefulla Guldpalmstävlingen.

Och nu skrattade inte publiken på de ställen där han hade väntat sig. Och filmen kändes … långsam.

–Jag tänkte, okej, det här funkar inte riktigt, säger Kuosmanen.

Han sitter på ett kafé i sin gamla hemstad Karleby i Österbotten och berättar om Cannespremiären. Det snöar utanför och Kuosmanen har tillbringat veckan i sin stuga i närheten.

Till Cannes hade han rest flera gånger tidigare. Redan som 21-åring fick han första pris, i tävlingskategorin för filmstudenter. Och hans första långfilm, ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” –en lågmäld kostymfilm om en proffsboxare från Karleby–fick första pris i Un Certain Regard-serien 2016. Kuosmanen kallades för ”Den nya Kaurismäki”.

Men nu fick Kuosmanen inte den reaktion han hoppades på. Inte förrän eftertexterna rullade, och publiken steg upp och applåderade. I flera minuter.

–Det tog aldrig slut. Sedan fick jag plötsligt en mikrofon i handen och skulle säga några ord. Jag var oerhört lättad, säger han.

”Kupé nr 6”, som bygger på författaren Rosa Liksoms roman med samma namn, vann den franska filmfestivalens näst största pris.

Nu har filmen visats på festivaler runt om i världen och redan hunnit bli en biosuccé i Frankrike och Italien. Inför premiären i USA förra veckan skrev Variety om hur filmen transporterar tittaren ”genom Ryssland och bakåt i tiden”. Speciellt nämner recensenterna den starka kemin mellan huvudrollsinnehavarna Seidi Haarla och Jurij Borisov.

Under Göteborgs filmfestival förra helgen kallade vissa tittare på Twitter filmen för en ”anti-Linklater”, med hänvisning till de romantiska komedierna med Ethan Hawke och Julie Delpy.

Men filmen är medvetet vag kring sin kärlekshistoria.

–I boken är mannen lite äldre än kvinnan, och det var vår plan hela tiden. Men när vi provfilmade Yura (Kuosmanen använder Borisovs smeknamn) mot Seidi hände någonting. Det var uppenbart att det var något speciellt. De spelade mot varandra nästan som om de var syskon.

Filmen utspelar sig på en tågresa mellan Moskva och Murmansk. Laura (Haarla) är en ung studerande som är på väg till Kolahalvön för att studera hällristningar. Lyosja (Borisov) är säsongsarbetare och på väg till en gruva.

Under deras första möte halsar Lyosja en hel vodkaflaska och somnar. Kuosmanen regisserade på ett främmande språk och försökte undvika stereotyper, men kallar det samtidigt ”en väldigt, väldigt rysk historia”.

–Det är en svår balansgång att undvika klichéer och samtidigt visa något som det är. Men en rysk tidning skrev efter premiären att ”en finsk regissör har gjort decenniets ryska film”, vilket kändes bra. Den ryska publiken har också skrattat mera än andra, eftersom de uppfattat nyanserna i dialogen.

Filmen utspelar sig i Ryssland under sent 90-tal. De talas fortfarande i telefonkiosker och den franska åttiotalslåten ”Voyage, Voyage” dyker upp som effektiv nostalgimatta. Samtidigt använder Laura en digitalkamera.

– Rosa Liksoms bok utspelar sig på 80-talet och det är mycket Sovjet. Men i den här historien behandlas inte Sovjettiden i sig, och då kändes det onödigt att filmen utspelar sig där. Det var också lättare rent scenografiskt. I Sovjet hade det till exempel bara funnits sovjetiska bilar, säger Kuosmanen.

Det mest utmanande var att spela in på ett tåg, som dessutom var i rörelse.

–Det var egentligen ett lätt beslut. När jag och fotografen JP Passi kollade på filmer som utspelade sig på tåg var det uppenbart att de som gjorts i studio hade en annan känsla. Man såg bildvinklar som egentligen inte borde vara möjliga. Vi ville uttryckligen ha känslan av att man befinner sig bredvid huvudpersonen i kupén, säger han.

Kuosmanen har gjort alla sina filmer för produktionsbolaget Aamu. Producenten Jussi Rantamäki är en gammal barndomskompis. En annan kollega från Karleby, Heikki Kossi, har jobbat med ljud för stora Hollywoodproduktioner som ”The underground railroad” och ”The sound of metal” (den senare fick en Oscar för bästa ljud).

–Det känns som att det har skett ett generationsskifte inom finländsk film. Förr satsade man mycket på stora inhemska publikfilmer. Nu har det kommit fler mindre produktionsbolag. Även om filmerna inte blir jättesuccéer på bio klarar de sig bra på internationella festivaler, säger Kuosmanen.

Efter en succé som ”Kupé nr 6” är det många som rycker i Kuosmanen. Redan för ett par år sedan fick Kuosmanen erbjudandet att göra en nyfilmatisering av Jane Austens ”Emma”, ett projekt som sedan gick till den amerikanska regissören Autumn de Wilde.

–Jag tänker att det delvis är ett missförstånd att projekt på engelska skulle vara viktigare eller bättre för en regissör. Jag är lite trött på engelskans dominans, speciellt inom vår bransch. Egentligen gör jag gärna film på vilket språk som helst om projektet är bra och jag litar på dem som är inblandade, säger han.

”Kupé 6” har svensk biopremiär den 11 februari.

Juho Kuosmanen

Född: 1979, uppvuxen i österbottniska Karleby, numera bosatt i Helsingfors med fru och barn

Karriär: Fick sitt internationella 2016 genombrott med den verklighetsbaserade ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” som utspelar sig 1962 och kretsar kring en berömd finsk boxare. Filmen fick åtta priser på Jussigalan (Finlands Guldbaggegala) och prisades även i Cannes.

Aktuell: ”Kupé nr 6” vann juryns stora pris i Cannes. Nu är den med och tävlar om det stora nordiska priset på Göteborgs filmfestival (sista visningen på lördag kl 17.30). Vanlig biopremiär den 11/2. Ingår bland de femton filmer som valts ut i första omgången till bästa internationella film inför Oscars. Den 8/2 blir det klart om den blir shortlistad som en av fem utvalda på galan som äger rum 27/3.

Läs mer om film