Categories
Kultur

Recension. ”Fakk alla” på Dramaten

Teater

”Fakk alla”
Av och i regi av Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten

Peruk och mask: Frida Ottosson. Ljus: Jesper Larsson. Ljud: Björn Lönnroos. Kompositör: Måns Lundberg. Videodesign: Thomas Nilsson. Medverkande: Sofia Karemyr.
Scen: Dramaten, Stockholm. Speltid: 90 min inklusive publiksamtal.

När Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten avslutar sin trilogi om skjutningar och mord bland unga, inledd med ”Klipp han” och”Bye Bye Bror”, har turen kommit till kvinnorna. Uppsättningarna är ett samarbete mellan Dramaten och Teater Fryshuset där manus arbetats fram genom djupintervjuer med de berörda.

Scendebuterande Sofia Karemyr bär ensam rösten från de kvinnor vars dokumentära berättelser här smälts samman till en gemensam historia. Vi möter hennes vuxna jag, en överlevare iförd elegant jumpsuit, oklanderliga vita sneakers och en vad som ser ut som en larvigt dyr klocka som enda ledtråd om hennes tidigare bana.

Stramheten i hennes bakåtkammade frisyr och korrekta makeup överträffas bara av den i hennes agerande. Oavsett om Karemyr talar om hennes nuvarande mäklarroll eller om när hon knivhögg en annan kvinna enbart på grund av vaga lojalitetsskäl, gör hon det med samma kontrollerade ansiktsuttryck. Inte så mycket som tillstymmelsen till ett leende eller en överflödig rörelse. Rör hon sig, sker det längs med en rät linje i scenens mitt. Det kan tyckas i mest spartanska laget men signalerar också det som gjorde henne till en så framgångsrik kriminell – en kombination av koncentrerad målmedvetenhet och samvetslöshet.

Här finns heller ingen scenografi att tala om. I stället är det ljuset som skapar rummets associationer. När rök strömmar in på scen och hon belyses ovanifrån ser hela Kademyr ut att osa samtidigt som hon framför en avskalad version av Broder Daniels ”Shoreline”. Det är vackert och effektfullt och skapar en välbehövlig förhöjning i det raka berättandets monotoni. Det avbryts i övrigt enbart av projektionen bakom Kademyr där bilder av hav varvas med att brev, skrivna av de medverkande i projektet, läses upp. Här vittnas om uppväxter präglade av misshandel och kärlekslöshet och även om förståelsen breddas känns själva formatet i stummaste laget. Det handlar trots allt om kvinnor som larmar och gör sig till.

Läs mer:

”’Klass’ blottlägger klassamhället i skolans värld”

Categories
Kultur

Recension. Två nya uppsättningar av Ibsen i Skåne

Teater

”Borkmania”

Av Henrik Ibsen, i bearbetning av Alejandro Leiva Wenger

Översättning: Klas Östergren. Regi: Stefan Pucher. Scenografi: Bettina Pommer. Kostym: Annabelle Witt. Ljud: Christopher Uhe . Ljus: Stuart Bailes.Video: Stefan Stanisic. Mask: Siv Nyholm. Dramaturg: Amanda Fromell. I rollerna: Fredrik Gunnarson, Mari Götesdotter, Alexander Jubell, Karin Lithman, Linn Mildehav, Conny Vakare, Hanna Carlsson. Scen: Malmö stadsteater, Intiman. Speltid: 1 tim 30 min

”Gengångare”

Av: Hanna Nygren och Helle Rossing fritt efter Henrik Ibsen

Regi: Helle Rossing. Dramatiker: Hanna Nygren. Scenografi och kostym: Siri Areyuna Wilhelmsson, Toni Tora Botwid. Ljusdesign: Sofie Gynning. Kompositör: Jonatan Eklund. Maskdesign: Julia Westerlund

Dramaturgi: Ann-Sofie Estrup Bertelsen. I rollerna: Gustav Berg, Cecilia Borssén, Tobias Borvin, Elin Norin, Per Graffman. Scen: Helsingborgs stadsteater. Speltid: 2 tim 30 min

Scenrummet på Intiman är vitt, vitt, vitt – som täckt av snö eller aska, som efter katastrofen. Och marken är mycket riktigt förgiftad hemma hos den här familjen, där pappa bankdirektören i ett tidigare liv spekulerat bort andras pengar, suttit i fängelse och dragit vanära över sitt namn. Nu har han gått omkring på vinden i åtta år, som en ”sjuk varg”.

När Alejandro Leiva Wenger tar sig an Henrik Ibsens näst sista pjäs och gör ”Borkmania” av den är grundhistorien ganska intakt, inklusive ett par grälande systrar redo för en sista avgörande drabbning. Nu gäller det ynglingen Erhart Borkman (Alexander Jubell), som den ena har fött och den andra fött upp som sin egen. Mari Götesdotter och Karin Lithman kravlar omkring i en krampaktig dans i det arktiska vita, som två monstermödrar som slåss om samma barn.

”John Gabriel Borkman” från 1896 är på många sätt en föregångare till såpoperan, och i den här uppsättningen lånar man nu tillbaka en rad njutbara uttryck från den traditionen. Den komiska sensationen Linn Mildehav glider omkring med sängkammarblick som en annan Alexis Carrington, med den storögde Erhart lindad runt sitt finger. Att han helt saknar cynism i sin materiella syn på livet förstärker bara kontrasten till kärleksintresset Frida, som här får ett utrymme som saknas i originalet.

Den tyske regissören Stefan Pucher har skapat en tät och ljuvlig helhet med perfekt gehör för Leiva Wengers språkliga upptåg. Men det går inte att komma ifrån att detta först och främst är Fredrik Gunnarsons show. När hans revanschistiska Borkman träder fram ur exilen är det i form av en pälsbeklädd vilding från ”Game of thrones”, eller som The dude från ”Big Lebowski”. Underbart lynnig och uppskruvad går han omkring och orerar i en helt egen tonart, som en självupptagen alkis som varit på torken och sett ljuset: ”Jag talar sanning, även när jag ljuger.”

I slutet av ”John Gabriel Borkman” låter Ibsen sin titelfigur gå ut i den yrande snön, och lämnar där naturalismen bakom sig för en ny fas. ”Borkmania” framstår i sin tur som ett ironiskt drömspel där författaren driver både med originaltexten och med sina egna repliker – möjligen behöver publiken någon liten förhandskunskap för att fånga upp allt. Min enda invändning mot den denna kompakta enaktare är egentligen att den känns lite väl sparsam i formatet. Alejandro Leiva Wenger är en dramatiker med skyhög densitet, och skulle gärna få bre ut sig mer.

I veckans andra Ibsenpremiär råder ett motsatt förhållande, där Helsingborgs stadsteater har satsat på total maximalism i sin fria tolkning av ”Gengångare”. Det var faktiskt här den fick sin Europapremiär 1883, eftersom inget av de stora teaterhusen ville ta i en pjäs om syfilis och incest. Fru Alving (Cecilia Borssén) har blivit änka och ska lägga arvet på ett nytt barnhem, som botgöring för makens ogudaktiga leverne. Konstnärssonen Osvald ( Gustav Berg) har kommit hem från Paris med en märklig sjukdom, som det ska visa sig att han fått av sin far.

Det är också denna pjäs som åtminstone till en början ges ikväll, och som ensemblen spelat om och om igen i 140 år – i min hand har jag ett teaterprogram från 1880-talet. En djävulsk pakt låter skådespelarna leva vidare så länge de fortsätter ge publiken Ibsens skandalösa drama, som ett slags ”Måndag hela veckan” där livet töms på mening. Men ikväll är något annorlunda. Böcker faller ur hyllorna, väggarna skakar och pastor Manders (Per Graffman) citerar plötsligt Elise Ottesen-Jensen, som vore han besatt av en demon. Kanske är det så att pjäsen gör uppror mot sig själv och kräver att fyllas med något nytt?

Snart är publiken med på stormöte kring vad som är ”vår tids syfilis”, där någon föreslår skolan, en annan elpriset och en tredje ropar ”Djurgårn!” En utbrytargrupp i ensemblen sätter upp en klimatperformance innan allt urartar i blod, skräck och galenskap. Ensemblen arbetar verkligen hårt i detta uppsluppna metadrama om teaterns och livets väsen, men de har formatet emot sig. Det är för yvigt, för långt, för otajt och utan riktning.

Men trots att ”Gengångare” är en föreställning som inte riktigt fungerar i praktiken, är det ändå imponerande att Hanna Nygren och Helle Rossing har funnit ett sätt att gå i dialog med den norske dramatikern som faktiskt kastar om hans berättarlogik på ett betydelsebärande sätt. Hos Ibsen är det som regel det förflutna som skapar förödelse för människorna i dag. På Helsingborgs stadsteater är det i stället tanken på den inställda framtiden som riskerar att göra nuet outhärdligt och meningslöst.

Läs mer:

”’Gasljus: Malmö’” är bäst när spelet får spåra ur”

Categories
Kultur

Hanna Fahl: Ljuddrama-hajpen är grovt överdriven

En arkivarie och videokassettrestaurerare blir kontaktad av en mystisk företagsmogul och erbjuds en stor klumpsumma för att digitalisera ett antal halvt uppbrända vhs:er från 1994. Av oklar anledning måste arbetet ske i en isolerad villa i skogen utan mobiltäckning. Inspelningarna visar sig bestå av ett sociologiprojekt där en doktorand dokumenterar de boende i ett hus i New York som brunnit ner inte en utan två gånger. Allt är naturligtvis inte som det ska med huset, de boende tycks till exempel driva en ondskefull meditationssekt i källaren, och här finns också kopplingar till både arkivariens och sociologens egna liv.

Netflixserien ”Archive 81” är, om jag ska recensera den, helt okej underhållning. Mer än helt okej, om man bestämmer sig för att ha överseende med en del slappa manusgenvägar (övervakningskameror – inga problem, vi låter huvudpersonen plötsligt och utan förvarning vara inte bara arkivarie utan även expert på att ”parallellkoppla” (?) och hacka kamerafeeden!).

Men det märks att serien är en av allt fler som bygger på en podcast. De senaste åren har bland annat ljuddramerna ”Homecoming” (Gimlet) och ”Limetown” (Two-Up Productions) gjorts till tv-serier, och dokumentära/journalistiska format som ”Dirty John” (Wondery/LA Times), ”Song exploder” (Radiotopia) och ”StartUp” (Gimlet) omarbetats för tv.

Radioteater har funnits i närmare hundra år, och visst kan hajpen kring ”ljuddrama” kännas lite som när en techbro i Silicon Valley lanserar konceptet ”en app-taxi, men stor och många passagerare kan dela på den” (det är en buss, kompis, du har just uppfunnit kollektivtrafik). Men låt oss för enkelhetens skull acceptera att ljuddrama i vissa bemärkelser är något ganska nytt –åtminstone när det distribueras som podcast. Och ljuddramat har under det senaste decenniet gjort sig bekväm i en del rätt specifika genrekonventioner.

Berättargreppet att låta huvudpersonen ha en anledning att spela in ljud, till exempel, är ofta återkommande. En ljuddagbok som i rymddramat ”Red frontier”, en journalist på uppdrag som i ”Limetown”, en socialarbetare som gör intervjuer som i ”Homecoming”. Ett annat produktionstekniskt enkelt och resurssnålt sätt att berätta ljuddramer är i mockumentärformat med fiktiva intervjuer, nyhetsinslag och ljudinspelningar. I tv-serieversionen av ”Archive 81” har podcastoriginalets upphittade ljudband gjorts om till videokassetter, men den lite yxigt övertydliga kollageteknik som ofta krävs för att göra den här sortens historia begriplig i ljudformat har man inte riktigt lyckats slipa bort.

Det är bara en av anledningarna till att jag tillåter mig att tvivla på att ljuddrama verkligen är den nyupptäckta guldåder som både poddsuccésugna ljudproduktionsbolag och tv-makare på desperat jakt efter bra stories i ett allt mer mättat tv-klimat tycks se det som. Ljuddrama kan vara fantastiskt när det är välgjort och innovativt (de första säsongerna av surrealistiska ”Welcome to Night Vale”!), men det är något annat än både tv och litteratur och det är svårt att se en gigantisk marknad för det. Inte för att vara podcasternas motsvarighet till en ”musik ska göras i sovrummet på en 8-track”-kille, men var inte charmen med ljuddrama just att det var lite yxigt och experimentellt och just därför möjligt att uppskatta trots de berättarmässiga begränsningarna?

Kalla mig bakåtsträvare, men jag hörde mig själv sucka högt som en gammal farbror när jag –bland annat i en DN-artikel (6/2 2022) – läste hur poddproducenter nu flåsar över nästa formatinnovation: ”poddfilm”, det vill säga ljuddrama i långfilmslångt format. Det måste vara en av de mest onaturliga skrivbordsprodukter jag hört talas om. Huvudpersonen i ”Archive 81” skulle hålla med, som den ”film är bäst på vhs”-tönt han är.

Läs fler texter av Hanna Fahl.

Categories
Kultur

Programledaren Ingvar Oldsberg är död – blev 76 år

Tv-profilen Ingvar Oldsberg, född 1945 i Göteborg, har gått bort.

Han började sin karriär som fotbollskommentator och sportjournalist på SR:s Radiosporten, ett jobb han enligt en intervju med Radiosporten fick genom att som vaktmästare på Ullevi smita ner till spelargången och själv kommentera matcherna i smyg.

Med tiden gick han över till att leda underhållningsprogram i SVT, däribland ”Oss skojare emellan”, ”Bell & Bom”och ”Oldsberg –för närvarande”. Mellan 1987 och 2009 var han programledare för ”På spåret”, och skrev själv ledtrådarna till det populära frågesportsprogrammet.

Lasse Kronér och Ingvar Oldsberg arbetade länge ihop och har känt varandra under en stor del av sina liv. Till DN säger Lasse Kronér att det är svårt att prata med media vid sådana här tillfällen, för ”alla ska alltid vara de närmaste och finaste vännerna”.

– Men här är det ju så. Detta är en man som hittade mig på gatorna i mitten av 80-talet. Han tar in mig på tv och blir min mentor, precis som Lennart Hyland var hans mentor, säger Lasse Kronér.

Han beskriver sin vän som ”en av de absolut största programledarna vi någonsin har haft”.

– Här har vi en människa som levde på sin snabbhet. Jag har suttit på möten om hur vi ska göra programmet i direktsändning om en timme, där vi bestämmer allting, och sedan går vi in och gör det totalt tvärtom. Allt är på hockey och uppstuds.

Dessutom var Ingvar Oldsberg ”en väldigt stor människa” med ”ett hjärta av guld”.

– Han hejar på alla, går fram till folk och pratar och stannar. Han har givit och givit och givit så ofantligt mycket under sitt liv. Han är ett unikum i svensk television. Med honom så dör någonting väldigt, väldigt fint tycker jag, säger Lasse Kronér.

Många är de tv-kollegor som minns Ingvar Oldsberg.

– Jag är såklart skitledsen. Vi hade så roligt ihop och han var så omtänksam, säger SVT:s John Carlsson, tidigare programledare för ”Filmkrönikan” och innehållsproducent för ”På spåret”, till DN.

Han påminner om att Ingvar Oldsberg under många år hade tv-legenden Lennart Hyland som mentor.

– Det stämmer verkligen att han var Hylands arvtagare och han var den största sedan Hyland. Förutom Hyland är han under 70-, 80- och 90-talet den person i svensk tv som gjorde mest avtryck. Vem är stor i tre decennier? Visa en annan som har den tyngden och digniteten. Han var kanske den sista som gjorde det. Med honom dör en epok av tv som inte finns längre, säger han.

– Han hade också sitt kusliga fotografiska minne. Man kunde ge honom ett A4 innan sändning som han läste en gång och sedan kunde återge ned till minsta kommatecken framför kameran.

Martin Sundborn, producent för ”På spåret”, jobbade tillsammans med Ingvar Oldsberg under hans två sista säsonger av programmet 2007–2009.

– Det går inte att överskatta hans betydelse för ”På spåret” och svensk tv. Han tog med sig en rapphet, humor och esprit från sportvärlden in i allmän-tv-världen och förnyade tv-underhållningen, säger han till DN.

Vad utmärkte honom som programledare?

– Han hade ett fenomenalt minne som han kunde använda sig av i ett kunskapsprogram som ”På spåret”. Och med den humor och värme som han hade var det många som kunde ta honom till sig. Han var absolut ingen som höll på med under bältet-humor, utan det handlade om snabba ordvitsar och att snabbt plocka upp något någon sade och vända det till något roligt.

Hur var han som kollega?

– Jag hade privilegiet att arbeta med honom mot slutet av hans långa SVT-karriär. Han hade ett oerhört gehör för när saker var bra eller mindre bra och kunde verkligen tända till på saker och idéer. Han hade alltid 1500 anekdoter om valfritt ämne. Det var väldigt kul och spännande för en relativt nybakad producent att få jobba med en så erfaren och legendarisk programledare som han var, säger Martin Sundborn.

Sedan Ingvar Oldsberg 2011 slutat på SVT gjorde han tv-program för TV4, bland annat ”Sverigequizen”, ”Slaget om Sverige” och ”Bingolotto”. Efter en konflikt med TV4 fick han 2017 lämna kanalen. Under hösten 2008 programledde han också tävlingsprogrammet ”Vem kan slå Filip och Fredrik?” i Kanal 5.

– Det är ett stort stycke tv-historia som går i graven, och bra jävla tv-historia också, säger programledaren Rickard Olsson till DN.

– Man brukar prata om Hylands pojkar, och Oldsberg var en av dem. Men jag skulle nog säga att han blev större än sin mentor och läromästare. Han höll på så länge och var så folkkär. Han var allt det man vill ha som programledare – rapp i tungan, pillemariska ögon och han kunde säga vad som helst, men man köpte det för att han var så trevlig.

Rickard Olsson säger att Ingvar Oldsberg varit en inspiration för många andra programledare, inklusive för honom själv.

– Tyvärr är tv ett ganska historielöst medium. Men jag hoppas att den typen av programledare som han var får leva vidare. Att fler ska ta intryck av hans rapphet och smartness. Han brann verkligen för tv och radio, säger han.

Pål Hollender var producent för TV4:s ”Sverigequizen”, där Ingvar Oldsberg tillsammans med sin ”På spåret”-parhäst Björn Hellberg utmanade svenska folket i allmänbildning.

– Det är väldigt trist att höra att han inte finns längre. Han var ett energiknippe utan dess like, och hade en förmåga att ta folk som var beundransvärd. Han har nog levt rätt mycket mer liv än vad de flesta av oss någonsin kommer göra på de åren han fick, säger Pål Hollender till DN.

Ni arbetade ihop med ”Sverigequizen”. Hur minns du den tiden?

– Det var ett jävla drag helt enkelt. Jag kan inte säga annat än att jag saknar den tiden, jag har flera gånger försökt få sätta igång det där programmet igen, men det har inte blivit av. Det är ett av mina roligaste tv-minnen.

Har ni haft kontakt sedan dess?

– Ja, vi brukade höras på telefon lite titt som tätt, senast för några månader sedan. Då ringde han och sade att han också mindes att ”Sverigequizen” var så kul och att han gärna ville jobba ihop igen. Så det är mycket tråkigt alltihop, säger Pål Hollender.

2006 blev Ingvar Oldsberg utsedd till Årets göteborgare och 2012 fick han hederspriset på tv-galan Kristallen. 2006 var han julvärd i SVT.

–Ingvar Oldsberg var en visionär och ikon inom svensk tv som underhållare och sportjournalist. Han var med och skapade ett av SVT:s genom tiderna mest älskade program, ”På spåret”. Ingvar brann för folklig folkbildning, med ett direkt och varmt tilltal. Han hade ett stort kunnande och ett fenomenalt minne för detaljer och hade alltid den där speciella glimten i ögat. Tack Ingvar för allt du gett den svenska tv-publiken, säger SVT:s vd Hanna Stjärne i ett uttalande.

”Ingvar Oldsberg avled i dag lugnt och stilla efter en kort tids akut sjukdom. Mot bakgrund av vår svåra stund ber vi alla att respektera vårt behov av avskildhet och lugn. Vi undanber oss kontakt till dess vi ger vidare besked”, skriver Ingvar Oldsbergs familj i ett uttalande enligt Aftonbladet.

Ingvar Oldsberg blev 76 år.

Categories
Kultur

Kritikstorm mot kulturministern efter intervju

Kort efter att Stina Oscarsons långa intervju med kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter (S) publicerades av Svenska Dagbladet på torsdagen väckte den reaktioner och kritik i sociala medier. Ministern anklagas bland annat för att svara otydligt och ducka frågor.

”Om ni hör konstiga smällar runtom i Sverige i kväll så är det förmodligen bara socialdemokrater med intresse för kultur och kulturpolitik som står och dunkar huvudet i väggen”, skriver Expressens inrikespolitiske kommentator Viktor Barth-Kron på Twitter.

”Hur dags presenterar Magdalena Andersson den nya kulturministern?” frågar han sig också.

Även Johan Ingerö, policyansvarig i Kristdemokraternas partiledarstab, vänder sig till Twitter för att kommentera intervjun.

”Vore väldigt intressant att få veta grunder till att hon utnämndes”, skriver han på plattformen.

Samtidigt hyllar Adam Cwejman, politisk redaktör på Göteborgs-Posten, Stina Oscarsons intervjuteknik. På Twitter skriver han: ”Det är inte kulturministern som är sällsynt aningslös (Hon är nog genomsnittlig). Det är Stina Oscarsons metod, ihärdighet och bredd som är så ovanlig. Vi är ovana vid att våra politiker och deras idéer tas på allvar.”

Kritik har också kommit från vänsterhåll. Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, kommenterar intervjun med de lätt sarkastiska orden ”Vad bra det går nu”. I en kulturkommentar för samma tidning skriver Eric Rosén, biträdande kulturchef, att ”statsrådets vilsenhet, okunskap och brist på ideologisk botten” visar sig vara monumental.

”Den totala avsaknaden av riktning, politisk vilja eller ens en åsikt signalerar ett förakt för kulturfrågorna”, fortsätter han.

I DN beskriver Vesna Prekopic intervjun som ett haveri, och frågar sig hur länge kulturministern kan fortsätta ursäkta sig med att hon är ny på jobbet:

”Är inte en grundläggande fråga om yttrandefrihet något en kultur- och demokratiminister ska kunna svara på? Inte bara efter åtta veckor, utan efter en dag?”

Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och medgrundare av S-föreningen Reformisterna, säger att han blev ”lätt bedrövad” av att läsa intervjun.

– Det var på något sätt väldigt lite ideologiskt innehåll för att vara en socialdemokratisk kulturminister. Samtidigt har man sagt att man vill ha en socialdemokratisk minister för att det är ett så viktigt område. Men i den här intervjun fanns det inga svar på vad Socialdemokraternas politik är. Det kunde varit svar från en allmän kulturtjänsteman. Det var inte en kulturminister som talade, säger han till DN.

Jeanette Gustafsdotter hänvisar under intervjun bland annat till att hon ännu inte suttit på posten mer än åtta veckor. Daniel Suhonen uttrycker viss förståelse för svårigheten att vara ny i uppdraget, och lyfter fram att också Gustafsdotter föregångare fick utstå tidig kritik. Samtidigt efterlyser han Gustafsdotters egna åsikter och ståndpunkter – bortom upprepade svar om att vara för mänskliga rättigheter.

– Alla kan ha en dålig dag och alla kan vara dåligt förberedda. Men här var det en rad frågor av principiell natur men de där principiella svaren saknades, säger han och fortsätter:

– Det där är svåra frågor och man kan respektera att det är svårt att svara på. Men man ska nog kunna kräva att kulturministern som upplyst samhällsmedborgare ska kunna resonera kring dem, oavsett om hon är förberedd eller inte. Här har man några av de mest brännande frågorna för kulturen och politiken, frågor som högertrollen lever på. De är inte främmande, ens för de som följer samtalet ytligt. Här behöver man ha en hållning.

Under dagen har enstaka röster höjts för att byta ut Jeanette Gustafsdotter, som menar att intervjun visar att hon inte passar i den roll hon tilldelats. Daniel Suhonen upprepar att han inte anser att kulturministern måste avgå.

– Hon får inte avgå på det här men behöver bättra på detta. Det var en kombo av undfallenhet, otydlighet och brist på självförtroende som gömdes under allmänna plattityder. Här var problemet inte att hon svarade fel, utan att det inte var några svar alls. Det är något annat än om en politiker ger ett kraftigt uttalande där folk inte håller med, säger han.

Nu är Jeanette Gustafsdotter kulturminister och då får hon fan se till att vara det.

Daniel Suhonen vill annars inte resonera allt för mycket om huruvida Jeanette Gustafsdotter är rätt eller fel person på posten, inte än. Klart är, säger han, att intervjun visar att kulturministern måste våga ta plats och ges mandat att säga vad hon tycker – även bortom kommande utredningar och remissvar.

– Framtiden utvisar om hon är rätt. Men nu är Jeanette Gustafsdotter kulturminister och då får hon fan se till att vara det. Då måste hon lämna ytvattnet och gå på djupet. Finns det luckor i politiken och analysen får hon fylla dem. Hon har ett attraktivt och viktigt arbete som aktiv motor i kulturpolitiken. Då får man se till att man har svar. Det ska sitta nästa gång, säger han.

Kan det vara så att man testade ett för osäkert kort i regeringsbildningen?

– Det är möjligt att det är så och blir det inte bättre då kanske det blir omtag efter valet. Man kan ju pröva ett osäkert kort nu och ta nya tag om man vinner valet. Då finns Lawen Redar, som jag tror mycket på. Men nu måste kulturministern göra sin läxa.

Läs mer

DN Ledare: Detta kan vara den sämsta intervju som en svensk minister gjort

Vesna Prekopic: Kulturministerns svar är häpnadsväckande

Categories
Kultur

Flaggan på halv stång vid SVT Göteborg efter Ingvar Oldsbergs död

Flaggan vajar på halv stång utanför SVT-huset som ligger på Lindholmen i Göteborg. Intill receptionen är ett levande ljus tänt på ett runt bord. Där står ett svartvitt foto på en leende Ingvar Oldsberg och en minnesbok är uppslagen. Vid 15-tiden på torsdagseftermiddagen hade ännu ingen hunnit skriva i den.

– Ingvar var ett unikum så det är självklart att vi uppmärksammar det här, säger Ragnhild Vestman Fjällhed, platschef på SVT Göteborg.

Dödsbeskedet kom oväntat både för henne och för många andra.

– Jag är lite tagen på sängen av att det hände nu. Jag visste att Ingvar hade hälsoproblem, men han var inte gammal, säger Ragnhild Vestman Fjällhed.

Hon har själv arbetat med Ingvar Oldsberg.

– Det är sorgligt. Det är verkligen en fantastisk person som har gått ur tiden. Det är som att en institution har försvunnit. Han var en väldigt god mentor för många programledare och för programmakeriet.

I receptionen med sina stora panoramafönster som vetter mot Göta älv träffar vi Martin Sundborn, producent för ”På spåret”. Han jobbade med Ingvar Oldsberg under åren 2007–2009.

–Det har varit lite tryckt stämning här. Jag har pratat med flera kollegor som har jobbat med honom i många år. Det är klart att när en gammal kollega och vän har gått bort, även om man inte har setts på länge, är det förstås sorgligt. Och han har barn och närstående som lever med den här sorgen.

Samtidigt pågick arbetet som vanligt under torsdagen för ”På spåret”-gänget. Just nu skriver de manus för en ny stad som snart ska filmas.

–Det är ju det som är det hemska, att showen måste fortsätta. Det frö som Ingvar satte 1987 har vuxit till ett enormt träd som blommar en gång om året. Nu är vi mitt uppe i 32:a säsongen med tre program kvar. Och det är Ingvar som är pappa till det från början, säger Martin Sundborn.

Läs mer:

Programledaren Ingvar Oldsberg är död

Johan Croneman: Ingvar Oldsberg ville vara folklig, och han blev megafolklig

Björn Hellberg: ”Ingvar Oldsberg var en lysande programledare”

Categories
Kultur

Margit Richert: Mattias Karlssons desperata vurm för landet

I lördagens DN-intervju klev Mattias Karlsson fram som SD:s landsbygdspolitiska talesperson. Han snålar inte med resonemangen, men så är han också hjärnan bakom tankesmedjan Oikos, avsedd som partiets salongsfähiga ideologiska skyltfönster.

Detta Timbro för Trumpvänner har hittills varken segrat eller dött –men njäe, ner till gräsrötterna har tankegodset inte riktigt sipprat. Med opinionsrubriker som ”Att tämja Leviatan. Del 1: Om högerns dubbla tomhet” och ”Modernismen har förfulat poesin” råder ingen brist på storvulenhet, men något saknas nog av det je ne sais quoi som eggar upp kärnväljarna.

Det var heller aldrig avsikten. Tankesmedjor drivs som ett slags internpartistiska arbetsmarknadsåtgärder enligt satsen om oändliga apor: tillräckligt många chimpanser vid tillräckligt många skrivmaskiner ska till slut ha knackat fram Shakespeares samlade verk.

Nerkokat: eliten mot folket, invandrarna (givetvis), och som bensin på brasan … dieselpriset.

Det luktar kanske mer skåpmat än valfläsk, men för att krama de sista väljarna ur glesbygden har Karlsson dammat av David Goodharts teori om brexitväljarna. För att förenkla så är anywheres kosmopoliterna, de rotlösa, trolösa –de som känner sig hemma i det multikulturella myllret. Somewheres är däremot fast förankrade i platsen, sin plats; rejält folk som alltid sägs ogilla invandring.

Eller som Rottnebördige Karlsson själv –fjärde generationens lantis, långvarig lundensare, numera Uppsalapendlare, sedan länge riksdagsman i Stockholm –föredrar att uttrycka det: ”Men jag tar med min identitet var jag än befinner mig. Min lojalitet också. Det är vad som skiljer somewheres från anywheres.”

En trippelvolt? Karln är sitt eget somewhere, komplett utrustad med jord och blod, vart vägen än bär. Ja, på något sätt måste han ju få ihop det hela, när han nu ska ut i landet för att uppvakta bofasta bönder som gamla tiders gårdfarihandlare.

Utgör man partiets ideologiska spjutspets vill man förstås imponera med sin beläsenhet, även på den annars så förhatliga DN-eliten. Och i sin ytterligare roll som SD:s internationella sekreterare jetsettar Karlsson efter intervjun iväg till Schweiz i ”politiska ärenden”. Som av en händelse älskar tankesmedjor att åka på utländska konferenser för att dricka bubbel, kanske få hålla ett keynote speech och dunka rygg med fränderna. Globaliseringen har sannerligen fört högernationalisterna samman.

Karlsson lever ändå som han lär, ibland –han har köpt ett hus i sina gamla småländska hemtrakter. Än har han inte tagit jägarexamen (det verkar vara det där med att sitta på långa pass och frysa som tar emot), men ”måste nog göra det” för att ”få mindre tråkigt” när han träffar grannar och vänner. Fågeljakt, kan han tänka sig.

Det är så otroligt sorgligt att föreställa sig Karlsson, fångad i sin egen återintegreringsprocess, med hagelgeväret riktat mot en flock gräsänder – pang! – bara för att ha något att prata om. Med sina vänner och grannar, själva det somewhere han inget hellre vill än att vara lojal mot, få tillhöra.

Eller?

Karlsson är intelligent, men kanske inte tillräckligt klipsk för att förstå vad han faktiskt säger, när han ivrigt kontrasterar sig själv mot eliten:

”Väldigt få ur den babblande klassen identifierar sig som lantisar.” Identifierar sig? Det måste vara en tanke smidd i strålkastarljusets hetta –antingen det, eller så kom fjärdegenerationslantisen, den nedärvda essensens essäist Mattias Karlsson, just ut som en social konstruktion.

Läs fler krönikor och andra texter av Margit Richert

Categories
Kultur

Clara Christiansson Drake om rollen i ”Mörkt hjärta”: ”Jag har något slags mörker i mig”

Det är långt till skogen från barområdet på hotellet vid Brunkebergstorg mitt i Stockholm, även om inredningen säger något annat. På ett bord med glas och bestick står en korg med vedträn. Längs en vägg bildar uppskivade trädstammar ett mosaikliknande mönster.

– Claris, har det gått bra för dig?

Det är skådespelaren Gustav Lindh som ställer frågan om den just avslutade intervjun. ”Claris”, alltså 22-åriga Clara Christiansson Drake, svarar blygsamt jakande.

– Jo, men jag tror det.

De plockar på sig lunchen som står uppställd på bardisken. Tillsammans gör de huvudrollerna som Sanna och Marcus i true crime-serien ”Mörkt hjärta” som började sändas den 9 februari, och intervjuerna dagen före premiären avlöser varandra.

Clara Christiansson Drake är mindre medievan än de andra huvudrollsinnehavarna, saknar ännu en egen Wikipediasida och har något färre intervjuer att växla mellan.

Ramberättelsen i ”Mörkt hjärta” påminner om Shakespeares klassiska tragedi: två stridande familjer, två unga älskande, som trots allt väljer varandra. Och så lite ond, bråd död. Men den fem avsnitt långa serien är i stället en fiktiv tolkning av Joakim Palmkvists bok ”Hur man löser ett spaningsmord”, om det uppmärksammade mordet på en 63-årig lantbrukare i Kalmarorten Förlösa för snart tio år sedan. Och hur en Missing people-volontär bidrog till att lösa fallet.

– När jag läste inför provspelningen kände jag på ett helt sjukt sätt att jag måste ha den här rollen. Jag ville så himla, himla, himla gärna det. När jag fick den var det nära eufori, säger Clara Christiansson Drake.

”Mörkt hjärta”

Premiär den 9 februari på Discovery+ och Kanal 5.

Den verklighetsbaserade dramathrillern bygger på boken ”Hur man löser ett spaningsmord” av Joakim Palmkvist – om Förlösamordet 2012, då en volontär från Missing people bidrog till att lösa fallet.

Serien i fem delar har regisserats av Gustav Möller (”Den skyldige”), producerats av FLX och manusförfattare är Oskar Söderlund (”Snabba cash”).

På rollistan syns bland andra Clara Christiansson Drake, Gustav Lindh, Aliette Opheim och Peter Andersson.

Serien visades på Sundance filmfestival 2022.

Hon lockades av ensemblen – också Peter Andersson och Aliette Opheim finns i rollistan – och av regissören Gustav Möllers tankar och visioner. Allting var ”otroligt imponerande”.

– Han pratade mycket om det mänskliga beteendet och psyket. Det kändes inte som en vanlig, klassisk mordserie.

Tv-seriens Sanna arbetar på sin pappa Bengts skogsbruk. Hon kommer med förnyande idéer, han sätter sig på tvären. ”Det är bra Sanna, det räcker. Vill du ta disken eller ska du hugga ved?” grymtar han, när hon visat sitt examensarbete om hur bruket kan moderniseras.

Clara Christiansson Drake tycker mycket om att utforska det mänskliga sinnet. Under inspelningen har hon frågat sig varför människor drivs till extrema handlingar, utan pekpinnar om rätt och fel.

– Jag känner väldigt mycket för min karaktär, säger hon och berättar om sin syn på Sanna:

– Hon har en modernare syn på den värld hon har vuxit upp i och är otroligt passionerad i det. Men hon hamnar hos män som ska styra henne, så hon får inte utlopp för allt det där hon så gärna vill genomföra.

Själv har Clara Christiansson Drake ingen särskild relation till skogen. Hotellet där DN möter henne är närmare hem. Hon tillbringade sina tio första år i Sofia på Södermalm och familjen flyttade därefter ett stenkast bort till Medborgarplatsen. Sedan två år tillbaka bor hon i Köpenhamn. Hon är klädd i svart, med ett par solbrillor nedstuckna i det mörka, Billie Eilish-liknande håret.

Inför inspelningen, som ägde rum i de skånska skogarna, fick hon lära sig om gallringsmaskiner och traktorer, köra motorsåg, träffa skogsbrukare och vässa sin vokabulär.

– Jag ville också se hur man rör sig, när man sitter i sådana där stora maskiner och skumpar runt. Och vad har man för kläder? Hur för man sig?

Som 11-åring fick hon sin första roll i filmen ”Faro”. Fem år senare hade thrillerserien ”Gåsmamman” premiär, där Clara Christiansson Drake spelar dottern. 2019 syntes hon i Lukas Moodyssons svarta komediserie ”Gösta”, där hon spelar den deprimerade unga Saga. Och nu också dottern i en dödlig familjetragedi.

– Jag gillar att spela ledsen och mörk, mer än explosiva och glada roller. Jag har något slags mörker i mig själv som jag gillar att använda, säger hon.

Hon är dotter till skådespelaren Lena Carlsson, har två systrar och en pappa som är poet och socionom. Hennes familj är ”otroligt viktig” för henne, och den egna pappa-dotterrelationen är långt från den som gestaltas i ”Mörkt hjärta”. Men hon har haft tvångstankar. Skolan hoppade hon av i tvåan på gymnasiet. ADD:n och svårigheterna med att koncentrera sig och bli tillsagd gjorde att miljön aldrig riktigt fungerade för henne.

– Ska jag vara ärlig hade jag ingen tanke på vad som skulle hända då. Jag var bara så skoltrött att jag inte klarade av att vara där, säger hon.

Men då hade skådespelarkarriären börjat ta fart. Redan i tonåren bestämde hon sig för att satsa efter att ha sett den Quentin Tarantino-skrivna ”True romance” från 1993.

– Jag såg något där och tänkte: ”Oh my god, det här är så bra”, säger hon medan hon vevar stort med armarna och spänner upp ögonen.

– Det var någonstans där som jag väcktes.

Hon har hela tiden gått efter devisen ”learning by doing”, och tänker fortsätta med det. Mamma Lena Carlsson har också kommit med många råd.

– Vi går igenom scener, och så fort jag känner mig osäker på en scen så pratar jag med henne och blir lugn.

Medan hon berättar drar hon upp benen till skräddarställning. Under hela intervjun tänker hon länge på sina svar, gör pauser och funderar. Så ger hon ett exempel:

– Hon pratar mycket om att vila i den jag spelar mot. Det är ett tips som jag verkligen har använt mig av i ”Mörkt hjärta”. Med Gustav Lindh framför allt, att vila i hur han spelar. Och han spelar så äkta så det har verkligen hjälpt mig.

Clara Christiansson Drake

Född: 17 september 1999 i Stockholm.

Bor: Köpenhamn.

Bakgrund: Filmerna ”Vi är bäst!” och ”Faro”, serierna ”Gåsmamman” och ”Gösta”.

Aktuell med: Huvudrollen som Sanna i true crime-serien ”Mörkt hjärta” med premiär i februari.

För regissören Gustav Möller, som möter DN på videolänk, var Clara Christiansson Drake ett givet val när han väl fått syn på henne.

– Jag kände inte till Clara sedan tidigare, så henne upptäckte jag genom ett selftape. Och jag blev helt fångad av henne. Hon har en sådan rå, extremt naturlig talang och en extrem närvaro. Hon kan göra något väldigt litet som säger väldigt mycket, säger han.

I ”Mörkt hjärta” har hon kunnat använda ytterligare en erfarenhet för att förstå sin karaktär: Den där himlastormande, uppslitande första förälskelsen.

– Det kände jag igen mig mycket i och pratade om med regissören. Hur den är så himla… Det är liksom en känsla man aldrig har känt förut och den blir så otroligt stark. Det får en att göra knasiga grejer, säger Clara Christiansson Drake.

För henne hände den när hon var 17 år, de var ett par i två år och det slutade ”på ett eller annat sätt i katastrof”. Mer än så vill hon inte berätta – men det var åtminstone inget mord inblandat.

Den 22-åriga aktrisen kommer att synas mer i rutan framöver. Redan under året väntar större filmprojekt, kortfilmer och en dokumentär om hennes familj. Att karriären börjar ta fart beskriver hon är lite som en ”dröm”, och så finns det där ”jantelagsmässiga” självtvivlet. Om veckans premiär säger hon:

– Jag är nervös över min egen prestation. Men jag tror att det är något bra vi har gjort, jag har en bra känsla. Det känns lite overkligt att alla ska se vad vi höll på med där i Skåne i höstas.

”Mörkt hjärta”-regissören Gustav Möller om…

…varför han drogs till projektet:

– Jag blev kontaktad av Oskar Söderlund (manusförfattaren) som redan hade hittat en vinkel på historien och boken. Det som fångade mig mest var de stora kontrasterna. Det kändes gammaldags och ursvenskt, som en Mobergberättelse. Med släktfejden, skogsbruket, den rika patriarken och förbjudna kärleken. Men när jag läste de tre huvudpersonerna såg jag att de bands ihop av något väldigt modernt, ett enormt behov av att vilja bli sedda och av självrealisering.

…vad han vill förmedla med serien:

– Jag vill inte förmedla något på det sättet att jag har ett budskap. Det jag fångades av i boken och det som har varit min vision är snarare att hitta det allmänmänskliga och vad som binder de här människorna, förmodligen med dig, mig och alla andra också. Det är en undersökning mer än att jag haft ett budskap.

…att spela in en serie baserad på ett verkligt rättsfall:

– Det är en legitim diskussion, och en balansgång från fall till fall. Jag tycker att det finns ett värde i att behandla brottsfall på andra sätt än genom media, och jag upplever att vi har hittat balansen i serien. Vi har varit tydliga med att det är en fiktionalisering, inte en rekonstruktion. Jag har inte haft något intresse av att sensationalisera våld eller spekulera. Men det är inte jag som ska vara domaren.

Categories
Kultur

Kristofer Ahlström: Spotify köper en del av Barcelonas själ

Härom dagen kom nyheten i katalansk media att Spotify blir huvudsponsor för fotbollslaget Barcelona. Enligt uppgifter ska företagets logotyp synas på matchtröjorna, och hemmastadion Camp Nou – en av fotbollsvärldens mest klassiska arenor – byter från och med nästa säsong namn till Camp Nou Spotify.

På ett sätt är köpet – värt 2,8 miljarder kronor – rätt väntat: fotbollsklubben befinner sig i ekonomisk kris, och Daniel Ek slickar ännu såren efter att inte ha fått köpa sitt engelska favoritlag Arsenal, trots att han ska ha erbjudit 22 miljarder.

Barcelona var länge ett lag som stoltserade med att inte vara skyltfönster åt varumärken, och i 107 år var deras matchtröjor reklamfria. Policyn mjukades sedan upp till att upplåta utrymme åt etiskt högstående organisationer, 2006 blev Unicef dess samarbetspartner.

Den moraliska ståndpunkten har dock försvagats alltmer under åren: 2010 blev Qatar Airways sponsorer, ett land kritiserat för bristande mänskliga rättigheter och där homosexualitet är olagligt, och i fjol tackade klubben nej till H&M som sponsor eftersom företaget uttalat sig kritiskt mot kinesiska regimen, något som Barcelona inte vågade ställa sig bakom.

Att Spotify just nu befinner sig i sin mest pr-kritiska fas någonsin, och anklagas för att vara en plattform för antivaccin-propaganda, bör alltså inte sätta käppar i hjulet för dealen med en klubb som redan sålt sin själ.

Men man undrar hur de artister som tidigare kritiserat musikjättens låga royaltyer känner, när intäkterna de genererar går till ett sådant fåfängeprojekt?

Frågan är även om Apple, som legat i fejd med Spotify i flera frågor, nu kommer ta tillfället i akt att sponsra Barcelonas främsta antagonister Real Madrid. Det skulle onekligen ge rivalmötet ”el clasico” en ny betydelse i techvärldens tidevarv.

Läs fler texter av Kristofer Ahlström.

Categories
Kultur

Kristofer Ahlström: Pandemins deppiga kedjereaktioner

Med bara några veckors marginal hann jag få en sjukdom som går att skryta med som samhällsfarlig. Det är mitt sätt att välja glädjen, snarare än att se det som att jag föll på målsnöret.

Och mellan hostan och frossan fanns ett covid-symtom jag inte hade räknat med: lättnad.

Lättnad, som i när det man befarat så länge till slut inträffar. För mig blev sjukdomen mild. Och nu är ovissheten över. Jag är inte längre jagad. Den lättnaden gjorde något med mig. Nu reagerar jag inte med instinktiv ilska mot gubbar som hostar i handen på bussen, eller joggare som passerar förbi på trottoaren och i en drive-by fräser ut snorsträngar och aerosoler ur näsborrarna. Det är inte längre något att vara rädd för, och därför inget att vara arg på.

Ska man avläsa de två årens övergripande känslospektrum är nog ilska – och dess syskon rädsla och misstänksamhet – den dominerade attityden.

Många hoppades att solidariteten skulle bli starkare i samhället när alla drog mot samma håll till samma hejarop: Platta! Ut! Kurvan!

Och kanske var det också så kollektivmysigt ett tag, när svenska folket samlades framför tv-apparaterna som på Stenmarks tid, men nu för att titta på gympaprogram med Öppna kanalens produktionsvärden. Och sen den dagliga presskonferensen lagom till lunchkaffet.

Men när ett kollektiv sluter sig börjar det också leta efter svaga punkter. Vilka var det egentligen som spred smittan? Var det charterturisterna? Var det somalierna? Var det östermalmstanter som inte kunde avvara veckoransonen av rökt ål? Eller var det männen? Var det ungdomarna? Jag minns lite skamset en text jag skrev i sann tankepolisiär anda om att 40-talister borde bete sig försiktigare: ”Seniorerna är alldeles för sociala enligt Folkhälsomyndighetens riktlinjer”.

Hur har Hessius mått de 698 dagarna sedan dess? Har någon hört av sig till henne och kollat att allt är bra?

När jag nu går tillbaka i arkivet för att läsa de texter jag skrivit om pandemins påverkan på samhället är det väldigt ofta osämja som står i centrum.

Kanske inte så konstigt: hela offentliga rummet blev en enda konfliktyta. Forskarna grälade, länders dödssiffror jämfördes i ett inofficiellt mästerskap, kulturkriget blossade: samma ideologiska flank som först krävde stenhård lockdown och påstod att regeringen tillät folkmord övergick till att kalla Sverige en diktatur som inte öppnade upp samhället.

Samtidigt var det fascinerande hur snabbt rädslan slog över i tristess. Att modern historias mest omvälvande dagar kunde vara så stillastående, i takt med att vi tvingades i karantän och isolering; i takt med att arbetsplatser, teatrar, krogar, biografer och museer stängdes eller begränsades.

Eftersom alla vägar i pandemin tycks leda till irritation och frustration så gjorde även det långsamma livet det. Kerstin Hessius får i denna text den otacksamma uppgiften att utgöra gestaltande exempel. Hon är vd för tredje AP-fonden och tidigare vice riksbankschef. Den 13 mars 2020 skrev hon en debattartikel i Svenska Dagbladet där hon krävde ett datum för när livet skulle bli normalt: ”Tidpunkten får inte ligga långt borta och den måste kommuniceras.”

Hur har Hessius mått de 698 dagarna sedan dess? Har någon hört av sig till henne och kollat att allt är bra?

Kanske är hon lika frustrerad som många andra i dag. Jag skrev en artikel om det i förra veckan: hur folk efter så många dagar av restriktioner, rekommendationer och mutationer blivit allt mer uppgivna och irriterade. Butikspersonal och kundtjänster vittnar om kunder som beter sig aggressivt eller bara vill ha någon att prata med. Likt Kerstin Hessius önskar de att allt ska få ett slut snart.

Och nu är det här. Och hur ska det gå? I två års tid har det fantiserats fram olika scenarier för reaktionerna när pandemin förklaras över. Det mest spridda, formulerat av professorn Nicholas Christakis, beskriver det som en blandning av karneval och orgie, en världsomspännande Weimarrepublik av dekadent festande.

Jag tror inte att pandemin tar slut med en knall, utan med en stilla lunk. Det är inte första gången vi lovats lättade restriktioner och en återgång till det normala. Därför är det svårt att upparbeta någon verklig eufori när det nu tycks ske på riktigt. Att globala farsoter numer måste betraktas som en möjlig prognos för morgondagen gör inte heller underverk för framtidstron.

Det är tidernas deppigaste kedjereaktion att rädslan förbyttes i tristess som så småningom blev till uppgivenhet, och det har nog haft påverkan på vår läggning. Vissa hävdar att det tar 18 dagar att bilda en vana, andra säger 254, men oavsett siffra så överträffar pandemins varaktighet dessa tidsrymder med råge. Det borde betyda att de beteenden vi format under pandemin kommer sitta kvar lika länge som det tog att skapa dem. Och vem orkar ens med en orgie just nu? I februari?

Det enda jag med säkerhet vågar förespå är att raseriet kommer på tapeten igen. Det befinner sig bara mellan boenden just nu.

Läs mer:

Människor i serviceyrken tvingas ta emot den uppdämda pandemiilskan

Festen som kom av sig – därför är det så svårt att fira slutet på corona

Kristofer Ahlström: Så lärde jag mig att sluta ängslas och älska restriktionerna