Categories
Kultur

Svensktillverkat mode gör comeback i mikrofabriker

Modeindustrin i Sverige har gått igenom ett stålbad under pandemin. De många starka kollektioner som visas upp i samband med den pågående modeveckan i Stockholm vittnar dock om att begränsningarna har gynnat kreativiteten. Så kallad upcycling och lokal tillverkning i små serier är nyckeln till framgång för flera av de intressantaste namnen.

Stjärnskott som Rave Review, Hodakova, Diemonde, Remake och nykomlingen Teurn Studios har alla träffat modenerven internationellt både vad gäller estetik och affärsmodell. Samtliga siktar på en hållbarare produktion med hjälp av resurssparande designmetoder, upcyclade material – och lokal tillverkning.

Tillverkning av kläder i Sverige har länge varit otänkbart, inte bara av kostnadsskäl utan också för att möjligheten saknats. Men nu har trenden vänt. För femtio år sedan sysselsattes runt 70000 personer i textil- och konfektionsbranschen i Sverige. Det var innan tillverkningen flyttades till först Europa och sedan vidare till Asien i jakten på lägre produktionskostnader. För första gången sedan 1970-talet finns det nu en försiktig men klart märkbar tendens till att tillverkningen av våra kläder flyttar närmare igen.

– Det är ett trendskifte som tog fart runt 2016, när vi såg att produktionen delvis började flyttas hem till Europa igen och som har intensifierats under pandemin, säger Cecilia Tall, generalsekreterare på tillverkarnas branschorganisation Teko.

Som bidragande drivkrafter till att modeföretagen har börjat räkna på att flytta hem produktionen nämner hon fraktkaoset under pandemin med osäkra leveranser och ökade transportkostnader, men framför allt EU:s gröna giv som innebär ökat krav på insyn i leverantörskedjan.

– Närheten borgar för säkerställan av kvalitet, att du kan besöka fabriken när som helst, att du vet att det finns kollektivavtal. Kortare leveranstider är också av stor vikt, säger Cecilia Tall.

I dag är mindre än en procent av plaggen vi bär tillverkade i Sverige. Men fler och fler varumärken har insett fördelarna med att tillverka på hemmaplan och symaskinerna går på högvarv i den ena nystartade mikrofabriken efter den andra.

Streetwearmärket Diemondes grundare Angelo da Silveira är en av dem som snabbt insåg det ohållbara i att som litet varumärke tvingas beställa jätteupplagor för att nå upp till de asiatiska fabrikernas miniminivåer. Lösningen blev den egna mikrofabriken Fugeetex som grundades 2018 i Laxå, en kommun med stor andel nyanlända.

– Grundidén är att bidra till en positiv samhällsutveckling genom att skapa arbetstillfällen och att möjliggöra en mer hållbar, transparent och flexibel produktion i Sverige.

Med hjälp av nyanländ arbetskraft från Syrien och Afghanistan med kompetens inom konfektionssömnad och skrädderi tillverkar han nu större delen av den egna kollektionen. Han arbetar både industriellt och hantverksmässigt och är specialiserad på små volymer, för att undvika överproduktion. Intresset från modebranschen är stort och han tillverkar även på uppdrag från prestigevarumärken som Filippa K och Byredo. I dagarna expanderar han verksamheten till Örebro.

– Att tillverka i Sverige behöver inte längre betyda att det blir dyrare. Med en utveckling mot högre minimiordrar i Asien, dyrare fraktkostnader, risker för stopp i produktionen och skärpta regler kring kompensation för miljöutsläpp jämnas priserna ut och lokal tillverkning kan till och med vara ett bättre alternativ. Dessutom erbjuder vi en insyn, flexibilitet och närhet som ger trygghet, säger han.

Rave Review är ett annat uppmärksammat varumärke som varit drivande i utvecklingen av planetvänlig lokal tillverkning och som samtidigt tagit upcycling till modets lyxnivå. Sedan starten för fyra år sedan har designduon Josephine Bergqvist och Livia Schück gjort ett starkt avtryck på den globala lyxmodescenen, bland annat som semifinalister i talangtävlingen LVMH Prize och i Kerings talangsatsning GucciFest.

– Det finns stora fördelar med nära produktion som kan väga upp det högre priset. Det är flexibelt, snabbare och enklare att ha koll på kvalitet och arbetsförhållanden. Med små volymer har det dessutom visat sig att priset blir nästan det samma, säger de när jag träffar dem i ateljén på Södermalm i Stockholm.

Rave Review skapar innovativa plagg av återanvända hemtextilier som filtar, lakan, frottéhanddukar, gardiner, dukar och vadderade täcken där inget plagg blir riktigt det andra likt.

– Den stora utmaningen med vår affärsmodell och designfilosofi har varit att utveckla metoder för tillverkningen och att samla in tillräckligt stora mängder material för att kunna skala upp. Vi låg steget före branschen och har haft problem både att hitta fabriker som kan handskas med remake och att övertala insamlingsorganisationerna att få köpa textilier. Men nu när fler ställt om till deadstock och upcyclade material har processen blivit enklare, säger Livia Schück och Josephine Bergqvist.

De tillverkar bland annat på Göteborgs Syfabrik och Textilfabriken och har tillsammans med mikrofabriken XV Production i Borås utarbetat metoder för att tillverka av andrahandsmaterial. Nyligen har de även börjat samarbeta med Rekotex, en digital plattform som förmedlar överblivna tygrullar, så kallad deadstock, från företag som Tiger of Sweden, Nudie Jeans och Robebjer till alltifrån startupföretag till större kedjor som tillverkar limiterade kollektioner.

Nya stjärnskottet Ellen Hodakova Larsson har löst materialfrågan genom att tillverka nya kreationer av secondhandplagg och deadstock från bland annat Oscar Jacobsson och Sellpy. Hennes affärsmodell bygger på en unik metod att omskapa befintliga plagg, som skjortor, jeans, kostymer och bälten, till nya kreationer. Kollektionen sys upp på mikrofabriker i Göteborg och Borås.

– Jag vill ha tillverkningen så nära som möjligt. För mig handlar det om hållbarhet på alla plan och om att vara nära dem jag arbetar med i stället för att skicka en designfil till andra sidan jorden, säger hon.

Några mikrofabriker i Sverige

Fugeetex

XV Production

A-Industri

Textilfabriken

Göteborgs Syfabrik

För en samanställning av mikrofabriker i Sverige se Rekotex.se samt projektet Mikrofabriker.se.

Ellen Hodakova Larsson lyfter gärna fram originalplaggens detaljer, som knapphål och ficklock, i de nya plaggen för att betona hantverket och den tid och energi som lagts ner på tillverkningen.

– Jag hoppas att det kan bidra till att skapa en förståelse och respekt för all den kunskap och det arbete som krävs för att sy kläder, säger hon.

Marie Teike, grundare av Remake, en föregångare inom upcycling instämmer – klädproduktion förtjänar mer respekt.

– Det är inte så länge sedan textilier var en lyxvara. Det är dags att vi börjar värdera all den passion, tid och expertis som ligger i klädskapandet igen, säger hon.

Remake, som grundades 2002, har höjt modegraden väsentligt de senaste åren. Alla plagg är unika och allt material i kollektionerna kommer från gåvor som skänkts till Stockholms Stadsmission.

– Vi har utarbetat en metod som innebär att vi skapar nya textilier genom att demontera begagnade plagg som sedan sys ihop till metervara som blir nya plagg, säger Marie Teike.

Remake är en social verksamhet med arbetsintegration som mål och tillverkningen sker lokalt i ateljén i Farsta strand där det finns sammanlagt ett trettiotal arbetsplatser.

När designveteranen Anna Teurnell lanserade egna varumärket Teurn Studios i höstas var det en självklarhet för henne att stödja svensk tillverkning. Hon har lokalproducerat två plagg i första kollektionen och inlett ett samarbete med mikrofabriken A-Industri i Borås, som arbetar med innovativa tillskärningsmetoder för att minska svinn.

– Jag vill gärna bidra till att bygga upp tekoindustrin i Sverige igen. Priserna blir visserligen något högre, men det är underbart med den personliga kontakten och jag längtar efter kvalitet och hantverk – det hållbaraste av allt, säger hon.

Enligt Ellen Flybäck som driver forskningsprojektet ”Mikrofabriker”, ett samarbete mellan Science Park vid Högskolan i Borås och Automation Region vid Mälardalens högskola, verkar vi vara fler som är redo att betala mer för kvalitet. Projektet syftar till att skapa ett nätverk av mikrofabriker och att utforska om det med hjälp av automation och robotisering går att skapa en mer kostnadseffektiv och konkurrenskraftig textilproduktion nära marknaden.

– Ett av våra mest uppmärksammade projekt hittills är ett samarbete mellan Gina Tricot och mikrofabriken XV Produktion i Borås som handlade om total transparens i hela den textila värdekedjan. T-shirtarna i kollektionen blev fyra gånger så dyra men hade det adderade värdet av att vara lokalt tillverkade och att kunden fick insyn i plaggets hela resa, säger hon.

Kollektionen sålde trots det höga priset slut inom någon minut. Ett bevis enligt Ellen Flybäck om något för att vi är redo att betala mer för hållbart och närproducerat.

Stockholm Fashion Week

Pågår den 8-9/2 på stockholmfashionweek.se

Fashion Week Trade pågår samtidigt på Stockholm Fashion District, till och med 12/2.

En handfull svenska modeskapare visar även på Swedish Fashion Councils ”Fashion X Showroom” på svenska institutet i Paris den 3-8/3.

Categories
Kultur

Så blev Wordle internets hetaste fenomen

Berättelsen om Wordle är nästan lika viktig som själva spelet. Det är en skapelsemyt som skräddarsydd för att spridas: en kärlekshistoria.

I en lägenhet i Brooklyn sitter programmeraren Josh Wardle och har pandemitråkigt. Eftersom hans flickvän gillar ordlekar och korsord bestämmer han sig för att skapa ett spel till henne. Det är enkelt och avskalat: Man ska gissa ett ord på fem bokstäver, har sex försök på sig, och för varje gissat ord får man veta vilka bokstäver som var rätt och om det var på rätt plats i det eftersökta ordet.

Kort sagt: som hänga gubbe, eller lyckohjulet, eller andra lekar där man bokstav för bokstav ska pussla sig fram till rätt ord. Men spelet, som Wardle döper till Wordle som en ordvits på sitt efternamn, blir snabbt populärt. Först bara mellan honom och flickvännen, sedan med medlemmarna i familjens Whatsappgrupp, och sedan – i oktober 2021 – på nätet.

I början av november var de dagliga spelarna bara tvåsiffriga till antalet, i slutet av januari hade det vuxit till sexsiffrigt, när detta skrivs har spelet miljontals användare och har blivit ett fenomen: flera liknande spel har dykt upp, och matematiker skriver avhandlingslånga artiklar om formler för att bli en effektivare Wordlespelare. Förra veckan kom även beskedet att New York Times köpte spelet för ett sjusiffrigt dollarbelopp, vilket enligt växlingskursen blir åttasiffrigt i svenska kronor räknat. Josh Wardle är därmed mångmiljonär på sin uppfinning som han skapat helt själv, som ett sidoprojekt, åt sin flickvän.

Det finns flera anledningar till att spelet blivit så populärt. Enkelheten och det minimalistiska utförandet är en. Det man ser är det man får: till skillnad från dagens mobilspelutbud, som ofta handlar om att göra spelaren beroende och sedan försöka slå mynt av det, så finns i Wordle inga mikrotransaktioner eller köp inne i en app. Det finns inga cyniska funktioner designade att hacka de mänskliga insikterna eller tjuvkoppla våra impulser. Inga delbelöningar, pushnotiser eller notifikationer. Det existerar knappt någon färg i spelet som kan dra den mänskliga blicken till sig: rutorna är grå på vit botten, bokstäverna är vita – de få färgklickarna består av en gul ruta (för när man gissat rätt bokstav) och en grön ruta (när bokstaven är på rätt plats i ordet).

Efter att man gissat ordet, eller misslyckats efter sina sex försök, är spelet slut. Och man får vänta till nästa dag för att gissa på ett nytt ord.

– I en tid då få känner sig klara när de avslutar jobbet, och då det alltid går att skrolla vidare, är det väl rätt skönt att det tar slut? Dessutom så ser det svårare ut än vad det är så det är lätt att få känna sig duktig om man klarar det, säger Oskar Henrikson.

Han är organisationspsykolog, grundare av Psykologifabriken och återkommande gäst i ”P3 Spel”, där han pratar om vad man kan lära av datorspel och dess psykologiska mekanismer. Wordles upplägg att man bara får gissa ett ord per dag tror han är del av dess framgång, och något han sett på annat håll i spelvärlden.

– Många spel använder sig av ”dagliga uppdrag” eller andra belöningar för att logga in på daglig basis. Det är väldigt smart för att etablera vanan att spela spelet varje dag. Wordle har ju renodlat detta på ett föredömligt sätt.

Men den största anledningen till att Wordles popularitet har vuxit så explosionsartat beror på att man efter avslutad omgång kan dela sitt resultat i sociala medier. Det var mycket riktigt från och med att den funktionen skapades i mitten av december som framgången trappades upp. Twitterflöden fylls av de grå, gula och gröna rutorna som visar spelarens omgång.

Eftersom alla miljontals spelare får samma ord att gissa på varje dag kan man snabbt jämföra sitt resultat med andra användares. Fenomenet handlar alltså till viss del om tävlingsinstinkt och blygsamt skryt, men bakom ligger även mer djupliggande, sociala skäl.

Jesper Åström är digital strateg och berättar att ett fenomens viralitet kan brytas ner i fem olika kategorier beroende på vad som får det att spridas. Det kallas för de fem c:na – ”challenge”, ”creativity”, ”charisma”, ”cheating”, och ”conformity”, där Wordle kan sägas tillhöra det sistnämnda. ”Conformity”, samstämmighet, betyder att spridningen bygger på vår känsla av samhörighet.

– Eftersom vi människor har så svårt att hitta sätt att relatera till varandra så använder vi spel, appar och innehåll på nätet för att visa att vi är samma, likadana. Samma grundläggande mekanik gäller för spridandet av mem, det är vårt sätt att knyta an genom en gemensam referens, säger han.

Att Wordleresultatet postas utan förklaring, bara ett kolorerat rutnät, gör det också mystiskt och lockande, och som ett gemensamt språk för de redan invigda. De stärks därigenom i sin gemenskap, medan de som inte förstår språket vill veta vad det handlar om.

– Nischintressen utvecklar ofta ett byspråk, det är inte en enskild ledare man följer utan en mening man skapar tillsammans. Den som är del av denna digitala gemenskap kan tolka resultaten i Wordle och förstå hur bra någon är på spelet.

Rutorna i resultatet berättar nämligen en historia i sig. Det blir ett schema där man för varje gissning kan se hur nära lösningen spelaren kom. I försök efter försök kan man följa frustrationen och ansträngningarna, hur hen gradvis närmar sig det rätta svaret genom att metodiskt testa sig fram.

På ett sätt är det väntat att just Josh Wardle skapade en hit där upplägget är att många människor delar en upplevelse. Han har ju gjort det förut. 2015 jobbade han på nätforumet Reddit och lanserade där det omtalade experimentet ”The button”. Det gick ut på att ett tidtagarur tickade ner från 60 mot noll, och om man tryckte på en knapp på sajten nollställdes räkneverket och minuten började om. Varje användare fick bara trycka en gång, och experimentet blev ett stort fenomen – och även föremål för en DN-krönika av Hanna Fahl – när hundratusentals användare tryckte på knappen så att räknaren aldrig hann gå ner till noll. Varje minut, i två månaders tid.

Någonstans där måste tanken ha fötts hos Wardle om en kollektiv dragkraft. Oavsett om det sedan handlar om att sprida berättelsen om Wordle, eller visa att man är del av en invigd skara.

Människor är som bekant flockvarelser, påminner Oskar Henrikson.

– Vi vill ha gruppens gillande, för att göra det vill du sticka ut lagom mycket. Om du lyckats på ett eller sex försök på Wordle ger ett litet spann. Det hjälper till att sticka ut lagom mycket och gör postandet snällt och tryggt. Betydligt tryggare än att dela sin lön i sociala medier.

Fem Wordlekloner

Dordle

För den som tycker att ett ord par dag är för lite så dubblar Dordle mängden: det står helt enkelt för ”double wordle”, där man på sex gissningar ska lyckas knäcka två ord.

Sweardle

Ett Wordle, men enbart med svordomar. Dessutom är orden man ska lösa på fyra bokstäver i stället för fem. Det må låta enkelt, men man blir snabbt varse hur många svordomar på fyra bokstäver det engelska språket rymmer.

Ordlig

Göteborgaren Bertil Wennerberg, till vardags systemutvecklare på Skatteverket, skapade i januari den svenskspråkiga motsvarigheten Ordlig. I princip identiskt med Wordle, men hämtar sina ord från SAOL.

Taylordle

Bara riktigt hårdnackade Taylor Swift-fans lär bemästra denna Wordleklon där de rätta orden enbart består av låt- och albumtitlar samt slumpmässig Taylor Swift-kunskap.

Primel

Om Wordle är för de lingvistiskt begåvade, så är Primel riktat till de matematiskt kunniga. I stället för att gissa ett ord på fem bokstäver ska man nämligen klura ut ett femsiffrigt primtal.

Läs mer

The New York Times köper ordspelet Wordle

Categories
Kultur

Millenniets sambadrottning har tystnat

När bossa novan hördes överallt i Rio de Janeiro i början av 1960-talet fanns där en katt bland hermelinerna, eller kanske snarare en jaguar: sambadrottningen Elza Soares. Bossa novan var en destillering av sambans rytm och väsen, en sofistikerad stilisering av en svart dans- och karnevalsmusik.

Nästan alla bossa nova-sångare var vita och lät lite coolt nasala. Men Soares var svart. Och hon lät som en förvildad blandning av Eartha Kitt och Louis Armstrong, trots att hon aldrig hade hört dem.

1962 släppte hon albumet ”A bossa negra” där hon hämtade tillbaka bossa novan till sitt svarta ursprung och hyllades stort. Vilket ledde till att hon samma år fick representera Brasilien under VM i fotboll i Chile – där hon blev förälskad i national­idolen Garrincha, världens bäste högerytter som paralyserade sina motståndare med ett dribblande lika odefinierbart (han var kobent och hjulbent på var sitt ben) som hennes sångstil.

Kärleken var besvarad och ledde till ett långt äktenskap, omsusat men kantat av våld och hat. Från den allmänhet som kände vrede över att Garrincha lämnat hustru och åtta barn för henne, från militär­regimen som blev nervös över hennes okuvliga mod och radikala idéer kring mänskliga rättigheter och från Garrincha själv som fick allt allvarligare alkohol­problem.

Men historien om Elza Soares börjar i en fattig favela i Rio med många syskon, en mamma som är tvätterska och en pappa som spelar gitarr – och som gifter bort sin dotter när hon bara är 12 år gammal. Men mannen är sjuklig och dör efter nio år. 21 år gammal är hon änka med fem barn.

Det som räddat henne, någorlunda, var musiken. Och den talangtävling i radio, ledd av den berömde kompositören Ary Barroso, som hon ställde upp i som 15-åring. Enligt legenden blev Barroso så slagen av hennes sångröst att han grep tag i henne, mitt under hennes framförande, och frågade: ”Vilken planet är du ifrån?” Varpå hon svarade: ”Den samma som du – Hunger.”

Detta innebar att hon så småningom började uppträda på barer och på nattklubbar. Och till slut att hon fick ett skivkontrakt, vilket ledde till enorma framgångar. När Elisabeth II besökte Brasilien 1968 och hörde henne sjunga blev drottningen så tagen att hon glömde bort protokollet och började stampa takten. Ett omtalat ”drottningmöte”. 1999 utsåg också brittiska BBC Elza Soares till ”Millenniets röst”.

På 1990-talet, med dess våg av elektronisk dansmusik, hade nämligen ett nytt intresse uppstått för Elza Soares hos en ung generation som attraherades av hennes unikt mångsidiga röst, med sitt lod i den afrikanskt färgade sambamusiken. De förstod att den var som gjord för en beatbaserad experimentell musik. Och kunde fylla den med uttryck för alltifrån den mest smärtsamma saknad till den mest lössläppta njutning och glädje.

Detta resulterade bland annat i de två fantastiska albumen ”Do coccix até o pescoco” (Från svanskotan till halsen) från 2002 och ”A mulher do fim do mundo” (Kvinnan vid världens ände) från 2016. Några år tidigare hade hon i sången ”Linga” (Språk) uttryckt hur härligt det känns när ens ”tunga gnuggar sig” mot de stora poeternas tungor. Nu tar hon ut hela denna fysiska känsla i förhållande till texten med en röst som väser, fräser, hoar, gnisslar, grymtar, ylar och kvider. Och som reser sig över lidandet.

Dagen efter hennes död den 20 januari 2022 proklamerade Rio de Janeiros borgmästare tre dagars sorg i staden, med utropet: ”Carioca! Kvinna! Krigare! Elza lever!”

Elza Soares 1930–2022

Föddes i Rio de Janeiro och dog i samma stad.

Spelade in ett 40-tal album mellan åren 1960 och 2020. Grammy­nominerad 2002 och Grammyvinnare 2016.

Vald av BBC 1999 till ”Millenniets röst”.

Gav en konsert i Stockholm 2008 i arrangemang av Bar Brasil.

Kallades dagen efter sin bortgång för en ”odödlig kraftkälla” av Lisa Nilsson i sociala medier.

Categories
Kultur

SVT: Röstkaoset påverkade inte resultatet

Deltävlingens sista finalist skulle egentligen koras med hjälp av en poängutdelning baserad på åldersgrupperna i appröstningen. Men när tekniken strulade tvingades SVT helt gå över till telefonröster.

Det blev därför ingen röstutdelning likt den i Eurovision Song Contest – och dessutom tvingades tittarna lyfta på luren för att påverka tävlingen.

Anette Brattström, projektledare för Melodifestivalen, säger att hon är ledsen för det inträffade strulet.

TT: Har det här påverkat resultatet?

– Det kan man spekulera om. Jag tror inte att det har påverkat resultatet eftersom vi har exponerat alla telefonnummer lika mycket, och vi har verkligen varit tydliga med att man ska ringa, säger hon.

Omar Rudberg var förhandstippad att ta sig till semifinal – men röstades i stället ut. Han vill inte gå in närmare på sina tankar kring röstningskaoset.

– Jag var lost, jag vet ingenting, jag har inte tänkt på det. Jag fokuserade bara på att äta mina kakor i green room och njuta av kvällen, säger han.

En lycklig semifinalist var däremot 16-årige Theoz. Han slog igenom på sociala medier, där han numera har runt två miljoner följare.

TT: Hur kändes det när beskedet om appkaoset kom?

– Lite tråkigt, eftersom jag har ganska många unga fans och de röstar ju mest på appen. Men jag gick ju vidare ändå liksom, så jag är bara jätteglad, säger han.

Den som lämnades att hantera röstkaoset mitt i direktsändning var programledaren Oscar Zia.

– Det här är ju någonting som är utom min kontroll. Det är mitt jobb att göra det här och att vara med när det går fel. Jag är inte missnöjd, säger han.

Oscar Zia konstaterar att han var förberedd på att hantera snabba förändringar, eftersom även genrepet drabbades av stora teknikproblem.

– Nu blev det så även med den här sändningen. Men jag hade jättekul. Jag är väldigt trött, det ska jag vara ärlig med.

Nu blickar han mot nästa vecka, och avslöjar i förbifarten att Eva Rydberg blir hans sidekick.

– Nu ”breakar” jag det, vi har repat en del, vi har många kul nummer och Eva är otroligt peppad. Det kanske blir ett kärt återseende av någon mer, säger han.

Läs mer:

Favoriterna i Melodifestivalen höll för trycket efter röstkaos

Categories
Kultur

Rihanna och Asap Rocky väntar barn

Sångerskan hade på sig en vinterjacka, som var knäppt över bysten men sedan öppen för att visa den nakna magen inför en grupp paparazzifotografer. Paret pratade inte med fotograferna utan var bara ute och gick en kort sväng i kvarteren i Harlem där Asap Rocky växte upp.

Rihanna och Asap Rocky har bekräftat att de började dejta 2020, efter att ha varit vänner en längre tid. Redan 2013 omgärdades paret av romansrykten, då Asap Rocky följde med Rihanna på hennes världsturné.

I en intervju med GQ har Asap Rocky, som egentligen heter Rakim Mayers, kallat Rihanna sitt livs kärlek.

Categories
Kultur

Den ryska dubbelörnen är tillbaka – och den är sur

Kraftfulla idéer har nästan alltid två ansikten. Å ena sidan det enkla och solida. Å andra sidan det komplexa, öppet för projicering och evolution.

Tänk på kristendom eller islam. Minsta barn har kunnat ta in de tidlösa berättelserna, samtidigt som tron anpassats till samhällen i förändring, där urkunderna tolkas lite hur som helst. Ett annat exempel är den ryska dubbelörnen, aktuell i dessa dagar. För ovanlighetens skull kommer den tudelade idén här som bild snarare än text, och det är själva poängen.

Örnen som blickar både bakåt och framåt, både åt öst och väst, symboliserade fusionen mellan kyrka och stat i Tsarryssland. Under den minst lika expansiva Sovjetunionen tog hammaren och skäran tillfälligt över, för tydlighets skull mot bakgrund av en jordglob.

Nu är dubbelörnen tillbaka. Och den är sur.

Ryssland flexar sina militära muskler. Världen håller andan, precis som det är tänkt. En uppvisning i imperialistisk dominans som borde ha gått i graven med 1900-talet.

Varför gör Vladimir Putin på detta viset? En yttre konflikt för att avleda inre opposition? Ett förhandlingsspel med det distraherade Nato? Ett sista försök att stoppa Ukrainas drift mot frihet och demokrati?

De flesta söker svaret i Putins hemlighetsfulla huvud. Kanske räcker det att gå till ikonografin, till örnen.

Det är sant att Putin har sin bakgrund i KGB, att han romantiserar sovjettiden. Men likt sitt nygamla statsvapen har Putin visat två ansikten. Först den lyhörda politikern som kom från ingenstans, den försiktiga taktikern utan annan agenda än en stark stat. Sedan den kriminella gudfadern, med växande tsarkomplex.

All makt korrumperar, och bysantinsk makt korrumperar bysantinskt.

Dubbelörnen har sitt ursprung i det östromerska Bysans, där den representerade Romarrikets splittrade kejsartroner. Efter Konstantinopels fall 1453 övertogs symbolen av Rysslands kejsare, som fick för sig att Moskva var det tredje Rom.

I dagar som dessa måste man påminna sig om att det finns ett annat Ryssland än Stalins och Putins. Det andra bär Dostojevskijs, Tolstojs, Tjechovs, Grossmans, Aleksijevitjs och Politkovskajas ansikten.

Den bysantinska högkulturen och imperialismen vandrade norrut, men utan latinets och grekiskans skriftliga arv. Från medeltiden kom i stället ikoner och ritualer att stå i centrum för ryskt samhällsliv. Bild i stället för text. Expansion i stället för undergång.

I dagar som dessa måste man påminna sig om att det finns ett annat Ryssland än Stalins och Putins. Det andra bär Dostojevskijs, Tolstojs, Tjechovs, Grossmans, Aleksijevitjs och Politkovskajas ansikten.

Där finns textkultur som slår det mesta. I Putin spökar den stummare ryska historien. En paranoid syn på grannländer som antingen fiender eller vasaller. En apokalyptisk mystik, där motståndares förluster smäller högre än egna vinster.

Putin ser ett fritt, blomstrande Ukraina som ett existentiellt hot och – ännu värre – som en personlig förolämpning. Ambitionen med hybridkriget är helt och hållet negativ. I ljuset av rysk imperiehistoria är det tyvärr logiskt, eftersom Ukraina tillhör hjärtlandet. I ljuset av 2000-talets globala normer och realiteter är det bisarrt.

Ryssland har en ekonomi av samma storlek som Spanien eller Australien, länder som sällan invaderar sina grannar, eller kräver förhandlingar med USA under implicit kärnvapenhot. Men är då inte Ryssland ett särfall, med tanke på dess extrema geografi och förflutna?

Tyskland orsakade trots allt 27 miljoner sovjetmedborgares död i ett cyniskt utrotningskrig för bara åttio år sedan. Inga andra länder har lidit så mycket. Är det detta som driver Putins strävan efter buffertzoner? Ger det honom rentav moralisk och strategisk licens?

Nej, dagens Nato kan omöjligt beskrivas som ett hot mot Ryssland. Dagens Tyskland är världens mest pacifistiska nation, och en av de mest ovilliga att pressa Moskva. Baltikum och Polen får dagliga bekräftelser på att de gjorde klokt i att skaffa amerikanska säkerhetsgarantier medan tid var. Dock har ryssarna en del andra legitima klagomål. Oavsett vad man tycker om USA:s krig mot Serbien och invasion av Irak, eller Israels annektering av Golanhöjderna, så bröt demokratierna där mot den folkrätt de säger sig försvara. Att det skedde när Ryssland var som svagast blev inget plus för landets uppgörelse med paranoia och imperialism.

Den som söker ett statsvetenskapligt klickbete skulle rentav kunna säga att juryn är ute. Vintern 2022 avgörs det vem som hade rätt.

Det som nu testas på de östeuropeiska slätterna är inte bara demokratiernas beslutsamhet, utan några av 1900-talets kraftfullaste idéer. Tre namn dyker upp i minnet:

Joseph Nye, Francis Fukuyama, Samuel Huntington. Pappor till filosofierna om mjuk makt, historiens slut respektive civilisationernas kamp. Den som söker ett statsvetenskapligt klickbete skulle rentav kunna säga att juryn är ute. Vintern 2022 avgörs det vem som hade rätt.

Joseph Nyes tankar om mjuk makt satt perfekt på 90-talet, när globaliseringen och det öppna samhället firade triumfer. Den bästa propagandan var det goda exemplet. Det starkaste inflytandet utövades med attraktionskraft.

Kritikerna invände att aktörer i internationella relationer likväl bara svarar på två stimuli: ekonomiska incitament och rå eldkraft. Stalin lär på sin tid ha frågat ”hur många divisioner har påven?”, och Putin resonerar likadant. Sanning och rättvisa är för veklingar. Ingen slump att Putin och Trump fann varandra, eller att Ukraina leds av en före detta komiker.

Också Fukuyamas idé om historiens slut och den liberala demokratins triumf framstår i dag som daterad, åtminstone i dess förenklade tolkning. Både den gamla geopolitiken och de ideologiska utmanarna till demokratin verkar läskigt vitala.

Är det då Huntington som tar hem spelet, med den dystopiska bilden av civilisationernas eviga kamp? Länge såg det ju ut som om kulturella och religiösa identiteter skulle bli källan till konflikt i världen efter kalla kriget. Men följer denna friktion, som Huntington menar, verkligen gränserna mellan de stora ”civilisationerna”?

Knappast. Enligt denna analys tillhör Ryssland och Ukraina samma ortodoxa kulturkrets. Men som alla potenta idéer har även Huntingtons en öppen, komplex sida. Trots allt kokar konfrontationen mellan Moskva och Kiev ändå ner till en civilisationskamp.

Gangsterkultur mot rättsstat.

Gudfadern i Kreml stressar det bräckliga Ukraina och testar det splittrade Nato. Osäkerheten är målet.

Gudfadern i Kreml stressar det bräckliga Ukraina och testar det splittrade Nato. Osäkerheten är målet. Likt många despoter före honom underskattar han antagligen USA:s beslutsamhet, om insatserna verkligen skulle höjas.

För tillfället kan det se ut som foliehattarnas år i västvärlden, samtidigt som det är tigerns år i Peking och dubbelörnens år i Moskva. Xi Jinpings Kina är farligare, i kraft av sin ekonomiska tyngd och alternativa ideologi. Putins Ryssland har bara subversion, suggestion och korruption att erbjuda.

Historiens rovfågel flaxar vidare. Frågan är om den ska titta bakåt eller framåt.

Läs fler artiklar av Niklas Ekdal

Läs mer:

Anna-Lena Laurén: För de flesta ryssar är Ryssland inte vilket land som helst

Categories
Kultur

Därför får servicebranschen ta hand om vår pandemi-ilska

En majdag för två år sedan gick jag till min lokala Coopbutik för att köpa någonting jag inte längre kommer ihåg. I kön till självbetjäningskassan skedde nämligen någonting mycket mer minnesvärt. En man ur personalen skulle hjälpa en kund mata in ett pantkvitto, men just som han klev dit vände sig kvinnan framför dem om, tvärt, så snabbt att hennes kappa fladdrade, och med ansiktet komprimerat av aggression frustade hon till högljutt mot dem. Som en oxe.

Det var ett primitivt läte, direkt från hjärnstammen till stämbanden, en ren och rå ilska som aldrig hann kläs i ord. Och mannen i personalen reagerade lika instinktivt: backade två steg undan faran.

Sedan uppstod en omtöcknad tystnad medan de samlade spillrorna av sina civiliserade jag, innan kvinnan muttrade surt och rätt generat att de måste hålla avstånd för hon var minsann i riskgrupp.

Enligt min huvudräkning har det gått ungefär 620 dagar sedan den händelsen och vi är kvar på samma plats. Pandemin nöter på oss alla. Folk är trötta på ständigt nya mutationer, trötta på nya restriktioner, trötta på folk som inte följer restriktioner, så ofantligt trötta på att vara trötta.

På internetspråk hänvisas det ofta till stereotypen Karen, en vit, medelålders medelklasskvinna i sidbena vars främsta egenskap är att vara otroligt lättkränkt och ständigt kräva att få prata med chefen på stället. Nå, Karen är nu överallt, Karen har multiplicerats de senaste åren. För vem får ta hand om samhällets samlade pandemifrustration? De som ska hjälpa, visar det sig: människorna med serviceyrken.

Jag läser hela tiden nya rapporter om det. På Akademibokhandeln i Karlskrona blir en kund så arg på restriktionerna att han kastar sin varukorg i ansiktet på butikschefen så att hennes glasögon går sönder. På hamburgerkedjan Max i Hudiksvall berättar en chef hur de anställda tvingas jaga kunder som kryper under avspärrningsbanden och försöker äta i restaurangen även när det inte är tillåtet. Det skildras även vad som sker när toaletterna stängs för att man ska kunna kontrollera hur många som är i lokalen: ”Det har hänt tre gånger att gästerna i ren trots kissar i driven utanför vårt fönster. Både kvinnor och män.”

I höstas genomförde fackförbundet Handels en undersökning bland sina medlemmar som jobbar i butik. 800 personer svarade på enkäten och resultatet var tydligt: hela 83 procent har oroat sig på grund av kunder som inte håller avstånd och 81 procent på grund av nonchalant attityd från kunder.

”Stressen har kommit mest av att vi butiksarbetare, som inte har någon auktoritet, ska skydda kunderna genom att uppmana till upprätthållande av restriktioner… Det har inneburit en stor ökning av anledningar och tillfällen för kunder att utsätta oss för hot, aggressivitet, utskällningar”, skriver en av de svarande.

– Hot och trakasserier är ett arbetsmiljöproblem som förekom redan innan pandemin, men den nya arbetsuppgiften att se till att kunder håller avstånd har skapat nya tillfällen när anställda riskerar att utsättas, säger Thea Holmlund, utredare på Handels.

De flesta jobb jag haft har varit inom kundtjänst och försäljning, med en timpenning som i snällaste ordalag kan beskrivas som karaktärsdanande, och det har präglat min förståelse och sympati för människor i en utsatt serviceposition. Att kunden alltid har rätt har gjort kunden egenmäktig och storhetsvansinnig, med en övertro på sina rättigheter.

Men också jag vacklade till slut. Nyligen försökte jag boka en resa på nätet. Eftersom alla gör sina ärenden online ”i dessa tider” så var belastningen hög, sajten stod bara och tuggade på stället, idisslade data, inget hände hur mycket jag än klickade. Sidans chattfunktion var avstängd. Så jag ringde i stället. Jag kom aldrig fram. Köade i 45 minuter med hissmusiksfunk i örat och bultande vener i tinningarna. På natten fortsatte samma väntmusik spela i huvudet medan jag försökte somna.

Det är nog bra att jag inte kom fram, för då hade personen i andra änden arkebuserats verbalt – en person vars ansikte jag inte kunde möta, och med alla sådana empatiska skyddsspärrar borta vågar jag inte tänka på hur jag hade betett mig.

Pia Rosin, Telenor Sveriges kommunikationschef, säger att det definitivt har blivit svårare att jobba med kundservice i covidtider.

– Under början av pandemin uppmärksammade vi att många kunder hade mer förståelse och tålamod, och faktiskt bättre humör. Men i takt med att vi kom längre in i pandemin så vände det. Nu upplevs definitivt mer frustration bland kunderna.

När de ändå har en måltavla på tråden passar kunderna ibland på att beklaga sig rent allmänt över sakers tillstånd, berättar hon. Om butikspersonalen förväntas agera ordningspoliser, så får kundtjänstpersonalen träning i att vara terapeuter.

– Det finns kunder som tappat orken och därmed även passar på att ge uttryck för att vara frustrerade över pandemi, elpriser och annat. Delar av vår kundservice har varit hårt drabbad av sjukfrånvaro och kunder som kommer fram kan ha stått i kö länge. Dessutom är många av våra kunder nu ännu mer beroende av sin uppkoppling, eftersom de jobbar hemifrån.

Fredrik Wingård är klubbordförande på Unionen för Sitel Group, ett företag som lejer personal i kundtjänstbranschen. Jag frågar om de märker av att kunder har fått ett otrevligare sätt, mindre förståelse eller kortare stubin. Det gör de.

– Det är snarare en trend vi sett de senaste fem åren, så vi har inte kopplat det till pandemin. Men det har blivit en hårdare ton från kunder över tid, och framför allt när kontakten flyttats från telefoni till andra kanaler som mejl och chatt ser vi en större skillnad, säger han.

Kulturbranschen är inte heller besparad de ilskna kunderna. Numer kräver de flesta arrangemang vaccinpass, och oavsett om man är för vaccinpass eller marscherar tillsammans med nazister, fotbollshuliganer och avdankade ståuppkomiker för att protestera mot dem, så kvarstår faktum att passen sinkar inpassering.

Jag räknar: att ta fram mitt vaccinpass kräver 19 knapptryckningar på mobilen, samt en del väntetid medan olika appar och sidor laddas. Jag vet inte om det bara beror på detta, men många publikvärdar och teatervärdar har hamnat i hotfulla situationer med besökare. Rickard Skagerstrand på Malmö opera berättar i ett inslag i Sveriges Radio hur han får ta emot glåpord som ”Flytta söderut”, ”Dra åt helvete”, ”Gå och dö”.

Tips från psykologen

Tre sätt att hantera sin ilska mot tjänstepersonal, enligt Hanna Sahlin, psykolog, psykoterapeut och forskare vid Karolinska institutet.

1. Tänk på människors värde

– Om man har en uppfattning om människors lika värde, ett respektfullt bemötande mot alla människor man möter, och att man inte har rätt att ta ut sin ilska eller andra negativa känslor på andra, så kan det hjälpa oss att stå emot impulser att skrika och skälla. Att vi alla är i den här båten tillsammans. Vi lider alla av pandemin på olika vis.

2. Sätt dig in i den andres situation

– Att tänka på hur det är att vara personen i andra luren kan också hjälpa. Det handlar om mentalisering, att tänka kring andra människors tänkande och upplevelser. Att skilja på impulsen att skrika/skälla och att faktiskt göra det. Att ”surfa” på impulsen utan att agera på den. Att räkna till 10, eller ta några andetag, eller försöka slappna av i ansikte och kropp.

3. Undersök dina egna känslor

– Se att ilskan kanske inte är ilska, utan rädsla eller besvikelse. Rädsla för att inte få den hjälp man behöver, besvikelse över att inte komma i väg på resan man längtat efter, rädsla eller besvikelse över att inte få träffa sin äldre släkting och vad det kan innebära, eller vad det än är man upplever att personen i andra änden av telefonen hindrar oss från. Kan man se att det är rädsla till exempel, så kan man nog också kommunicera det bättre. Det går också lättare att trösta sig själv om man inser att man är rädd eller ledsen, än om man tänker att man är arg.

”Jag har jobbat på nattklubb, men det här tar fan priset. Jag har aldrig varit med om något liknande. Folk som knuffas och trängs. Damer som hoppar över repen”, säger han i inslaget. Enligt Svensk scenkonst har det på vissa håll tagits in vaktbolag för publikvärdars trygghet, och kallats in ordningsvakter då tumult uppstått.

Det bekväma on demand-samhället som vi förlitat oss på så länge, präglat av ständig betjäning och omedelbar tillfredsställelse, har under pandemins stresstest fått sig en rejäl törn. Det blev tydligt när jag misstänkte att jag själv smittats. Först försökte jag ringa informationslinjen för covid, men fick inte ens plats i telefonkön. Pcr-test gick inte att få tag på, om jag inte kände för att hyra en bil och köra febermatt ett par mil till en idrottsplats och testa mig. Jag kom heller inte fram till 1177. I frustration uttryckte jag då högljutt min bristande förståelse för sjukvårdens belastningar, och mycket stor förståelse för högerpolitikern Sara Skyttedals twittrande om att sjukvården i Stockholm är ett ”clusterfuck” (den styrs pikant nog av samma falang som Skyttedal tillhör).

Jag höll med andra ord på att förvandlas till en människa jag varken tyckte om eller ville vara. Bufflighet mot tjänstepersonal är den sämsta sortens karaktärsdrag. Det är den enda fråga man behöver ställa i personlighetstester för att avgöra om en människa är olämplig.

Men hur blev jag sån? Enligt Hanna Sahlin, psykolog, psykoterapeut och forskare vid Karolinska institutet, är pandemins långvarighet den starkaste faktorn som avgör att vi blir osympatiska och okänsliga. Kortvarig stress – som en brinnande deadline – kan ge positiva effekter: stresshormoner hjälper oss att skärpa uppmärksamheten och arbeta mer intensivt. Men ihållande stress är vi inte skapade för att hantera.

– Pandemin innehåller alla komponenter av negativ stress. Den är långvarig, utanför vår kontroll, vi kan inte göra något för att lösa den, och den tycks inte gå över. Alltså påverkar pandemin det allmänna måendet negativt, med ett mer konstant påslag av stresshormoner och dåligt med återhämtning.

Att kunden alltid har rätt har gjort kunden egenmäktig och storhetsvansinnig.

Effekterna av långvarig stress smyger sig på, sker utan att vi tänker på det, lägger sig som ett filter över världen. Det gör oss mer negativt inställda till det som sker omkring oss, mer fokuserade på risker, mer fientligt inställda till andra, säger hon.

Ett konkret exempel ges av personalen på Bilprovningen, som i en intervju med tidningen Kollega beskriver sin arbetsmiljö: ”Attityden har förändrats senaste året. Folk är mer konfliktbenägna. Jag tror det beror på att man inte träffar så mycket folk och har man ingen att bråka med så bråkar man med oss.”

– I ett sånt läge är tålamod än svårare att uppbåda än när man mår bättre, vilket kan vara svårt nog. Tålamod trivs bäst i ett sinne med mer tillit till att saker ordnar sig, och en mer prosocial inställning till sig själv, omvärlden, och andra människor, säger Hanna Sahlin.

Med en så hög frustrationsgrad i kroppen hamnar personer i kundtjänst i farozonen.

– Att inte ha en relation till personen i andra ändan av telefonen, att den personen står i ”beroendeställning” till oss, alltså ska leverera en tjänst åt oss, och att vi själva inte behöver visa vilka vi är, kan tyvärr ta fram det sämsta i oss.

Det jag befarar är att min sämsta sida nu håller på att bli min dominerande sida. Det pratas ofta om vad det ”nya normala” ska innebära, och så länge pandemin och dess ihärdiga stresspåslag pågår så är det normala förmodligen att vara ett arsle. Men kanske är just denna sjukdomsinsikt också första steget mot att bli en mer tolerant människa?

Je suis Karen, tyvärr, men jag jobbar på det.

Läs fler coronatexter av Kristofer Ahlström:

Det här gör tristessen i karantän med oss

Hjärnforskare: Därför har pandemin gjort oss dummare

Vem bunkrade all dippsås i Tranås?

Så lärde jag mig att sluta ängslas och älska restriktionerna:

Categories
Kultur

Herr B: Hoppsan! Jag skrev visst decenniets värsta groda

En gång i digitaltidens begynnelse vilade det en air av arty farty och rebel rebel över att köra mac. Etablerade jättar var självklart pc och Dagens Nyheter var det så hårt att det inte ens gick att mejla in artiklar från en Macintoshdator.

Inte om man brydde sig om var skiljetecknen hamnade, eller gillade ord med å, ä och ö.

Under något år på 90-talet bestod därför arbetet för en rimligt arty farty DN-frilans framför allt i att åka buss med en diskett. Framme på redaktionen fanns det en enda dator med specialkompetensen att läsa mac-formaterade grejer; det tog trettio sekunder att stoppa i disketten och dubbelklicka på filen och en timme att åka hem igen.

Att systemet hade nackdelar tror jag är tydligt, men fördelen med den extra textkontrollen övervägde. Det är tråkigt att vara känd som musikskribenten som – gimmick? vansinne? – alltid kallar hårdrock för ”hardrock” och ”alskar sangare med mycket sjal.”

Trots kontrollresorna gick det åt pipsvängen ibland. Som i recensionen av Nick Caves ”Murder ballads” – hans mest framgångsrika album, och min minst framgångsrika publicering. Hur det gick till vete gudarna (alltså: it-teknikerna), men varje gång jag hade gjort nytt stycke i texten infogades några rader ur en helt annan artikel – som jag tror handlade om gräsklippare.

Sålunda kunde man, precis mitt i 90-talet och högst upp på en vänstersida i Dagens Nyheter, läsa: ”Med långa vindlande texter om mord, långsamma starka melodier och humor svart som koagulerat blod känns det som om han har hittat hem. De flesta leverantörer rekommenderar dock experthjälp. En komplett montering kostar 1500 kronor.”

Parasitmeningarna upprepades ytterligare tre gånger i den korta, men redan överspända recensionen och gav den en psykotisk touch.

Texten kom med viss självklarhet att toppa den sista sidan i fackförbundstidningen Journalisten, där roliga pressgrodor samlas, och fick mig att verkligen känna hur mycket roligare andras misstag är än egna. Dessutom hörde DN:s dåvarande vd av sig till min chefs chef för att lite försiktigt undra ”om han ofta blir sådär experimentell, den där Herr B?”

Vad min chefs chef svarade vet jag inte, men jag hoppas på: ”ja, de flesta leverantörer rekommenderar experthjälp.”

Läs mer

Förra Herr B-kåseriet: Är det någon mer än jag som är lite trött på pandemin nu?

Herr B-klassikern: Det är dags för hälsningskramen att tacka för sig (2020)

Categories
Kultur

Björn Wiman: Orkar du vara med och bygga ett nytt monument?

”Skall ej en mor kunna hjälpa sitt barn i dessa onda tider, då vet jag ej när det skulle vara.”

Det är Bernhardina Schidorsky, kallad ”Blomman”, som skriver detta till sin dotter Ingrid. Året är 1942 och ”Blomman” är fast i Oslo under nazisternas ockupation, medan dottern är kvar i Stockholm för att gå färdigt skolan. Saken rör ett par skor, som dottern köpt och modern vill men inte kan betala för.

”Blomman” och Ingrid är huvudpersoner i ”Breven till Blomman”, en dokumentärfilm av Suzanne Kaplan och Jonas Goldmann, som nu åter finns att se på SVT Play. Det är en stark och egensinnig berättelse om Förintelsen i Norge, men också om förmågan att förstå faran i tid och om betydelsen av det kollektiva minnet.

Berättelsen är följande. ”Blomman” har flyttat till Oslo strax före kriget för att leva med sin nya man. De är båda judar. Våren 1942 ökar nazisternas aggressiva aktioner mot dem och andra judar i Norge. Deras legitimationskort stämplas med ett rött ”J”, judiska affärer pekas ut och konfiskeras.

Hösten 1942 intensifieras attackerna. Judars hem beslagtas, ”Blomman” och hennes familj tvingas gömma sig hos grannar, hennes bror dödas i nazisternas norska koncentrationsläger Falstad.

I skiljelinjen mellan markisens skyddande skugga och det skarpa solljuset faller Samuel Steinmann i gråt vid minnet sina upplevelser

Den 26 oktober 1942 grips alla norska judiska män över femton år. En av dem är Samuel Steinmann, ”Blommans” styvson i hennes nya äktenskap. Han förs till Bergs interneringsläger, där han och andra judar utsätts för tortyrliknande plågor. I filmen möter vi honom, en till synes gladlynt norsk pensionär med rutig skjorta, på en uteplats med pelargoner i hängamplarna och Weber-grillen i bakgrunden. Under markisens skyddande skugga faller Samuel Steinmann i gråt vid minnet av sina upplevelser.

Den 26 november förs Samuel Steinmann och de andra gripna judarna till skeppet Donau i Oslos hamn. Vanliga norska taxichaufförer bistår med transporten, vars mål är den polska hamnen Stettin och koncentrationslägret Auschwitz. Samuel Steinmann och de andra stuvas ner i lastrummet och blir tillsagda att rensa smuts mellan plankorna på durken med bara fingernaglarna. De trakasseras och kallas ”judesvin”. Totalt deporteras 772 norska judar till Auschwitz, varav 529 med Donau. Av dessa ska endast nio återvända levande till Norge.

Två dagar senare, den 28 november, får ”Blomman” och en grupp judiska kvinnor, som hållit sig gömda från nazisterna, möjlighet att fly till den svenska gränsen. De tillbringar natten i en stuga där de tvingas gömma sig i en garderob under en trappa, sexton stycken liggande på varandra, medan norska hirdmän genomsöker huset. Men den dramatiska flykten lyckas. ”Blomman” och hennes kamrater är bland de drygt 1000 norska judar som lyckas fly till Sverige under kriget.

Varför flydde de inte tidigare? Svaret är att de inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig det som skulle hända. ”Vi tänkte aldrig att det skulle gå så långt”, säger Rosa Pajkin Tankus, en av dem som flydde till Sverige tillsammans med ”Blomman”. ”Det gick absolut inte att föreställa sig. Inte i Norge.”

Det är svårt att klandra dem. De norska judarna var födda och uppvuxna i ett tryggt demokratiskt land. De hade svårt att föreställa sig att kvinnor och barn kunde bli gasade i Auschwitz. För de flesta föreföll det säkrast att vänta och se. Att hoppas på det bästa.

För de flesta föreföll det som säkrast att vänta och se. Att hoppas på det bästa

Det betyder inte att vi, som lever med facit i hand, ska drabbas av samma oförmåga att föreställa oss framtiden. De senaste åren har vi sett vad som händer i en värld där konspirationsteoriernas svartkonst tar över allt mer av det offentliga utrymmet. Där demokratin – och med den idén om alla människors lika värde – riskerar att kollapsa i ett moln av lögner. Historien visar att konspirationsteorier är effektiva politiska redskap. De påverkar val, offentliga samtal, människors världsbild. De fungerar.

Vi vet i dag att det inte finns någon anledning att underskatta faran med denna utveckling, vare sig för världens judar eller andra. Vi vet att antisemitismen är alla konspirationsteoriers moder. Vi vet att en värld som styrs av lögner förr eller senare kommer att vända sig mot judarna.

Hotet mot demokratin och hatet mot judarna har gått hand i hand förr – och de kan göra det igen.

En av dem som av egen erfarenhet visste detta var Emerich Roth. Hans bortgång förra helgen är en oersättlig förlust – och dessvärre en av dem som vi kommer att få vänja oss vid, när fler av Förintelsens sista vittnen lämnar livet på jorden.

Men det är också värt att påminna sig att Emerich Roth inte alltid vittnade. Han var i 45 år tyst om vad han upplevt i nazisternas koncentrations- och dödsläger. Tills han en dag, i början av 1990-talet, såg en grupp ungdomar marschera på en gata i Stockholm, skanderande ”Sieg Heil” med lyfta armar. Emerich Roth har beskrivit det som en chock, men en ännu större chock att ingen reagerade.

Emerich Roth bestämde sig för att bryta sin tystnad. Han inledde ett outtröttligt arbete i över 1600 svenska skolor, där tiotusentals elever genom mötet med honom fick en oförglömlig förståelse av nazisternas folkmord. Man kan utan att överdriva säga att Emerich Roth byggde ett monument av levande kunskap.

Också Samuel Steinmann överlevde mirakulöst både två och ett halvt år i Auschwitz och dödsmarschen till tyska Buchenwald. I slutet av Suzanne Kaplans och Jonas Goldmanns film får vi se hur han, i samband med sin 90-årsdag, närvarar vid nedläggningen av så kallade snubbelstenar utanför familjens hem i Oslo – tre av de cirka 70 000 mässingsplattor som sänkts ner i Europas gator till minne av personer som föll offer för Förintelsen. När Samuel Steinmann dör 2015 hyllas han som den sista överlevande av de norska judarna som deporterades till Auschwitz 1942. Han föräras en statsbegravning med närvaro av kungen och statsministern.

Samuel Steinmanns öde ingår i den diskussion om efterspelet till Förintelsen som växt till en enorm debatt i Norge. I grunden handlar det om skuldfrågan och möjligheterna till upprättelse, om medansvar och linjerna mellan likgiltighet och medlöperi. Judehatet var inte, vare sig i Norge eller Sverige, en tysk import. Berättelsen om de norska judarna blir på så sätt också en berättelse om Sverige – både om vårt medansvar för det som hände och för hur vi ska minnas det.

Berättelsen om de norska judarna blir på så sätt också en berättelse om Sverige

När svenska Forum för levande historia 2007 ville uppmärksamma minnet av judar med svensk anknytning i form av snubbelstenar i Stockholm stötte man på patrull. De första som sade stopp var tjänstemännen på Trafikkontoret, som bland annat invände att ”påminnelser av tragisk art eller dramatiska uppskakande händelser inte enbart är av positivt slag utan även kan upplevas en aning skrämmande”. ”Gående som passerar en sådan plats kan kanske rentav känna motvilja mot att röra sig fritt”, skrev Trafikkontorets tjänstemän enligt den korrespondens som författaren Ola Larsmo har publicerat.

Tre år senare, när Forum för levande historia försöker igen, är det Trafik- och renhållningsnämnden som reserverar sig mot de ur trafiksynpunkt helt ofarliga stenarna. Bland annat uppger man sig vilja ”stävja” företeelser som ”utgör faror och hinder” för funktionshindrade. Man hänvisar även till restriktivitet gällande sådant som ”i riklig mängd” kan bli ”ett framkomlighetsproblem och en fara för icke funktionshindrade” – en formulering som drygt tio år och tiotusen elsparkcyklar senare onekligen ter sig lätt ironisk.

En formulering som drygt tio år och tiotusen elsparkcyklar senare onekligen ter sig lätt ironisk

Men i efterhand ska man kanske ändå tacka de kommunala byråkraterna i Stockholm. Inte bara har staden fått sina tre första snubbelstenar. På köpet har vi också, i en tid som gärna river sina gamla monument, fått en skärpt förståelse för betydelsen av att bygga nya.

Varför? För att monumenten stör oss. Det är det som är själva poängen med dem.

Även detta visste Emerich Roth. Hans röst ljöd stark och tydlig i Sverige, ända till slutet. Han var tydlig med vilka politiska krafter han såg som sina motståndare. Alla tyckte inte om hans budskap. Hans stående tema var att det är likgiltigheten som är mänsklighetens största fiende. Att låtsas som om något inte har hänt är att säkerställa förutsättningarna för att det kan hända igen. Likgiltigheten måste störas ut – med alla medel som stod till buds.

Ett verksamt monument är alltid en del i en sådan störningsprocess.

Därför är det viktigt att tänka på att ett monument kan uppträda i en mängd olika skepnader. Det kan vara ett nytt minnesmärke för Raoul Wallenberg, som det som i veckan invigdes i Helsingborgs hamn. Det kan vara snubbelstenar som fälls ner i gatorna, en utställning på ett museum, alla böcker som skrivs, alla filmer som visas, all forskning som görs. Men det kan också vara det som sker när vi, vid ett middagsbord eller i en tråd på Facebook, tar till orda för att protestera mot lögner och avhumanisering. Det kan vara det dagliga försvaret för sanningen och för demokratins institutioner.

Monumentet består i att vi, enskilt och tillsammans, stör ut likgiltigheten.

I dag minns vi de sex miljoner judiska offren för världshistoriens värsta folkmord. Men detta minne är inte ett naturgivet tillstånd. Sanningen om Förintelsen uppstår inte av sig själv. Och vi kan allt mindre ta den för given. Den bygger på hårt arbete, varje dag, av enskilda människor.

De som har överlevt Förintelsen vet vad som är centralt i detta minnesarbete. De vet att Förintelsen inte är en avslutad händelse, utan en pågående erfarenhet. De vet att det som har inträffat, det kan inträffa igen.

Denna kunskap är det verkliga minnesmonumentet.

Texten är en något förkortad version av ett tal som hölls under en ceremoni i Dunkers kulturhus i Helsingborg på Förintelsens minnesdag den 27 januari.

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.