Categories
Kulturdebatt

Kunglig glans över våldtaget paradis

Sällan blir min livskänsla så hög som när ett lejon med beslutsamhet tar en zebra eller när en havssköldpadda i mörkret lägger sina ägg på en avlägsen tropisk strand för att föra evolutionen vidare, fångade av en skicklig naturfilmare.

Det är något med naturens naturlighet som både hänför och förleder. När det är kris – när världen håller på att gå under –är det något med naturens okränkbara tidlöshet som skänker tröst mot samtidens förgänglighet.

Bilder kan ha en oemotståndlig dragningskraft för lusten att ge sig av och för en ung pojke i en småländsk kuststad på 1970-talet utövade författaren Sten Bergmans skildringar från holländska Nya Guinea en oemotståndlig lockelse: ”Vildar och paradisfåglar” (1950), ”Stenålder och grön urskog” (1954) och ”Min far är kannibal” (1959).

Okända horisonter fanns att upptäcka och till slut hamnade jag på den tropiska jätteön Nya Guinea. På 1900-talet en sista tillflyktsort för etnocentriska västerlänningar med drömmar om det orörda och opåverkade: missionärerna, kolonialtjänstemännen, antropologerna, reseskildrarna, turisterna.

Drömmar skapas men allt är inte som i böckernas magiska värld.

På 1960-talet tog Indonesien över den tidigare nederländska kolonin på västra Nya Guinea och den folkomröstning som den papuanska befolkningen utlovades senast 1969 övervakades av FN. Endast 1025 handplockade papuaner tilläts rösta och under vapenhot från den indonesiska militärdiktaturen röstade samtliga för att bli en del av Indonesien.

FN:s generalförsamling godkände ”folkomröstningen” och i samma stund begick världsorganisationen ett av sina största svek mot sina egna principer om alla människors lika värde. Sverige var ett i den långa raden av länder som såg mellan fingrarna när ”folkomröstningen” klubbades igenom. Svenska regeringar har därefter under alla år gett sitt tysta stöd åt den indonesiska överhögheten i Västpapua.

Det koloniala förtrycket mot den svarta papuanska ursprungsbefolkningen har varit massivt och hänsynslöst, och har historiskt formats av att papuanerna setts som primitiva och lägre stående. Ett stort antal papuaner har genom åren fallit offer i det som med åren blivit en av världens mest långvariga och minst kända konflikter.

Som så ofta vid stora svek handlar det om pengar och stormaktsintressen. I fallet Västpapua: enorma naturtillgångar i form av olja, naturgas, mineraler och orörd regnskog.

Redan 1967 –två år före ”folkomröstningen” – skrev det amerikanska gruvbolaget Freeport ett kontrakt med president Suharto, en av 1900-talets mest långvariga och blodbesudlade diktatorer, om utvinning i flera decennier i det område i Västpapua som skulle visa sig innehålla en av världens största guld- och kopparfyndigheter.

Området kring Freeports guldgruva – världens största –har beskrivits som en stat i staten, skyddad av den hårdföra indonesiska militären. Bland de internationella aktörer som vid sidan av Freeport har tjänat stora pengar på det blodiga förtrycket av papuanerna återfinns Sandvik och de svenska AP-fonderna.

På 2000-talet har profithungriga indonesiska och internationella bolag förvandlat en betydande del av Västpapuas regnskog till oljepalmsplantager: Den lokala papuanska ursprungsbefolkningen har i flera fall körts över och berövats både sin kultur och sina möjligheter till självförsörjning.

Utsugningen sker även på andra sätt. Mot slutet av 1900-talet anlände den internationella turistindustrin till Västpapua. Den sista våta drömmen för rika västerlänningars önskan att möta det primitiva: stenålder, penisfodral, ja kanske rentav kannibaler. Resemagasinen och dagstidningarna har gjort sitt genom att i ord och bild visa upp de primitiva papuanerna för en hänförd västerländsk publik – men om förtrycket i princip inte ett ord.

Kritiskt granskande journalister är fortfarande portförbjudna i Västpapua och har så varit sedan 1960-talet. De internationella journalister som har släppts in av den indonesiska regimen har tittat åt ett och samma håll; hellre en primitiv papuan i penisfodral, än en människa med egna tankar och idéer.

Västpapua – ett land för västerländsk projicering. Ett land att beundra – och förbise. Ett land att suga ut.

Och nu sker det igen. Den här gången med kunglig glans

Kung Carl XVI Gustaf delade i oktober traditionsenligt ut diplom för Årets Pandabok 2022. Kungen har gjort sig känd som en sann naturvän och är sedan 1988 ordförande i den svenska avdelningen av Världsnaturfonden WWF:s förtroenderåd. Utmärkelsen Årets Pandabok ges förårets bästa naturskildring i ord och bild i WWF:s anda och instiftades 1972.

Bland tidigare pristagare finns smått legendariska svenska naturskildrare som Sven Gillsäter (1975 och 1987), Jan Lindblad (1976) och Arne Sucksdorff (1982). Namn som minner om en annan och mer framtidsoptimistisk tid, namn som väcker föreställningar om vår jords outsägliga skönhet.

Årets Pandabok 2022 är ”Papua –bland paradisfåglar och djävulsrockor” av fotograferna Staffan Widstrand och Magnus Lundgren. Staffan Widstrand tilldelas priset för femte gången och han har i internationell press kallats en av världens mest inflytelserika naturfotografer.

I bokens förord skriver underhållaren och tv-profilen Anders Lundin – som själv besökt Västpapua som turist –på sitt klämkäcka sätt: ”En verklig sagobok! […] Platsen där asken med hemligheter är nedgrävd, och när du nu borstar av jorden och öppnar på locket flyger färgsprakande fåglar från paradiset upp och dansar för dig i gläntan.”

Från prisjuryns motivering: ”Årets Pandabok 2022 tar oss med till ett av jordens få, fortfarande okända paradis.Så är det också just med en paradisisk känsla vi bläddrar i detta färgsprakandepraktverk.”

Jodå, visst kan paradisfåglar dansa, och visst lever den västerländska paradismyten vidare.

Turism i konfliktområden behöver inte vara fel, men det måste ske på ett medvetet och ansvarsfullt sätt. Särskilt stort ansvar vilar på alla dem som har besökt ett så politiskt exceptionellt område som Västpapua. Extra stort ansvar har journalister, författare och andra som besitter ordets och bildens makt.

Det enögda västerländska perspektivet går igen i ”Papua – bland paradisfåglar och djävulsrockor”, men den här gången står den orörda naturen i centrum, inte de primitiva människorna.

Författarnas övertro på turismens saliggörande verkan i Västpapua blir så mycket svårare att smälta när den politiska medvetenheten i boken framstår som noll och ingenting.

Om Västpapuas katastrofala politiska historia – inte en rad i hela boken. Om det fortsatt hårdföra koloniala förtrycket –inte ett ord.

Tystnaden blir än mer svårsmält med tanke på att förtrycket snarare tilltagit än minskat i Västpapua under senare år. Den rasism som det koloniala förtrycket bygger på resulterade 2020 i att en lokal variant av Black Lives Matter bildades: Papuan Lives Matter.

Den indonesiska truppnärvaron har ökat och bara några dagar efter att kungen delat ut diplom till Staffan Widstrand och Magnus Lundgren på Ulriksdals slott, uppgav nyhetsbyrån Reuters att ett två år gammalt papuanskt barn skjutits ihjäl under en eldstrid mellan indonesiska soldater och den papuanska självständighetsrörelse som varit aktiv i Västpapua sedan 1960-talet. Ett par veckor tidigare ska, enligt Västpapuas kyrkoråd, bomber ha fällts över fyra byar i det inre av Västpapua i jakten på beväpnade papuanska separatister.

Så kan det gå till mellan de vackra högtidstalen.

Några papuaner kommer i princip inte till tals i ”Papua – bland paradisfåglar och djävulsrockor”, men i slutet av boken – efter all överdådig naturskönhet – skriver författarna pliktskyldigt: ”Kanske har papuanerna både ett och annat att lära oss och våra beslutfattare om ambitionsnivåer och prioriteringar av naturskydd.”

Sanningen är att västvärlden hade haft oändligt mycket att lära av papuanerna men deras röster har gått ohörda förbi. Tänk om Freeport inte fått härja fritt och förgifta det flodsystem som ligger nedanför gruvområdet. Tänk om den politiska situationen i Västpapua hade gjort det möjligt att på allvar värna om de enorma regnskogsområdena. Tänk om världen verkligen hade lyssnat när ursprungsbefolkningen i Västpapua presenterade sin vision om världens första gröna stat under FN:s klimatkonferens i Glasgow i november.

Ja, tänk om …

Även om konflikten i Västpapua sällan blir mer än någon enstaka notis i dagstidningarna, finns numera ett rikt informationsmaterial att ösa ur för alla dem som gör sig omaket att bara för ett ögonblick flytta blicken från djävulsrockornas undervattensvärld och paradisfåglarnas trädtoppar.

Jo, vi behöver drömmar inför framtiden, men utan en gnutta politisk verklighetsförankring blir det just bara drömmar och fantasier. Naturskildringar behöver inte vara – ska inte vara – politiska manifest, men även den mest naturfokuserande fotograf har ett moraliskt och etiskt ansvar.

Bör situationen i Västpapua tjäna som ett föredöme för svensk naturvård? Är det indonesiska koloniala styret i Västpapua lösningen på Sveriges problem?

Vad säger pristagarna? Har de över huvud taget något att säga om den politiska situationen i Västpapua?

Vad säger medlemmarna i WWF:s förtroenderåd? Vad säger exempelvis naturfotografen Mattias A Klum som själv har besökt Västpapua? Vad säger ärkebiskop Antje Jackelén –en annan av de femtio medlemmarna i förtroenderådet? Vad säger samernas representant Jenny Wik Karlsson?

Vad säger ordföranden – H M Konungen?

Categories
Kulturdebatt

Peter Pomerantsev: Den olyckligaste familjen i världen

Hur Vladimir Putin, och Kremls propaganda, beskriver länder, främst bland dem Ukraina, som Ryssland hotar att invadera, ockupera, pressa till eftergifter och kontrollera, säger mycket om den kanske olyckligaste familjen i världen.

Att försöka läsa Putins tankar är av många skäl meningslöst. Men kan vi utifrån språkbruk och kultur dra mer djupgående slutsatser om de tvingande drivkrafterna bakom Kremls beteende? Vad säger oss dessa faktorer om motiven för agerandet och om hur vi ska bemöta det? Det ligger nära till hands att föreställa sig att Moskvas utrikespolitik kan förstås som uttryck för rationellt egenintresse; krav på intressesfärer som artikuleras inom ramen för säkerhetspolitikens och den internationella realpolitikens nyktra logik. Men språket som används pekar också in mot familjelivets intimsfär.

Till att börja med har vi den maniska fixeringen vid Kiev, som ena stunden upphöjs till ”alla ryska städers moder” och den nästa fördöms antingen som en prostituerad som har sålt sig till väst eller som ett slags zombiemumie utnyttjad som redskap mot Ryssland av ”mörka krafter”.

Sedan har vi den ofta återkommande karaktäristiken av ukrainare och belarusier som ryssarnas ”yngre bröder”. Det är en definition som är på en och samma gång nedlåtande och kvävande i sitt insisterande på att invånarna i dessa skilda länder i själva verket är ”ett enda folk”, en enda massa förutbestämd att för alltid hållas samman i den ryska statens (h)järngrepp.

För att rättfärdiga sin annektering av Krim och sin invasion av östra Ukraina hävdade Putin följaktligen 2014 att ”ryssar och ukrainare” tillhör samma folk. Kiev är de ryska städernas moder. Det gamla Rus är vår gemensamma källåder och vi kan inte leva utan varandra. Tidigare i år beskrev han Ukraina som ett av väst skapat ”anti-Ryssland”.

Och ju längre in man kommer i de kräkslott som rymmer de ryska statsmediernas talk shower och trollfabriker desto mindre eleganta blir formuleringarna och memerna.

Sådana återkommande referenser till familjerelationer får mig att tro att andra motivbilder för det ryska agerandet än de gängse kan vara relevanta. Kanske skulle en smula psykoanalys faktiskt kunna bidra till den geopolitiska analysen.

”Yngre bröder” och ”moder Kiev” är uråldriga formler, inbäddade i rysk kultur. En senare uppfinning är det ryska utrikesministeriets karaktäristik av länder som tidigare var en del av Sovjetunionen och Warszawapakten som ”föräldralösa” efter kalla krigets slut. Som vore Estland, Polen och Tjeckien vilsna gatubarn, någonstans fyllda av längtan efter att storpappa Moskva ska komma tillbaka.

Sådana återkommande referenser till familjerelationer får mig att tro att andra motivbilder för det ryska agerandet än de gängse kan vara relevanta. Kanske skulle en smula psykoanalys faktiskt kunna bidra till den geopolitiska analysen. Det finns historiska exempel på en sådan infallsvinkel.

Mot slutet av andra världskriget genomförde den brittiska psykiatrikern Henry Dicks en serie djupintervjuer med tyska krigsfångar utvalda för att representera olika sociala segment i Tyskland. Dicks ville hitta den nazistiska föreställningsvärldens rotsystem och undersöka dess förhållande till Tyskland i stort.

Jag har grävt ner mig i Dicks arkiv som ett led i arbetet på en ny bok om propaganda under andra världskriget. Och för att få hjälp med att tolka materialet och förstå på vilket sätt det kan vara relevant för dagens Ryssland har jag vänt mig till Josh Cohen, praktiserade psykoanalytiker och professor i litteratur vid London University.

Dicks upptäckte att ett dominant fenomen bland tyska soldater, och särskilt då bland dem som var positiva till nazisterna, var en märklig relation till en auktoritär, inte sällan hånfull och ofta frånvarande fadersfigur. Samtidigt som barnet förödmjukades av fadern längtade det efter att bli bekräftad av honom. Den svaga självkänsla som blev följden tog sig uttryck i ett sökande efter starka ledare och i identifikation med nationen som allomfattande, abstrakt familj. Till bilden hörde också ofta glorifieringen av orimligt perfekta modersgestalter och attacker mot alla kvinnor som inte levde upp till den bilden. Irrationella utbrott av aggression var ett sätt att hantera känslan av otillräcklighet.

Intressant nog såg Dicks nazisternas krav på ”Lebensraum”, de vidsträckta territorier i Ukraina och östra Europa som de gjorde anspråk på, delvis som en kompensation för denna cykel av frustation och förödmjukelser. Det var ett geopolitiskt krav som inte bara hade sitt ursprung i ”rationellt egenintresse” utan också i irrationell ”sekundär narcissism”.

Man behöver inte vara psykoanalytiker för att notera hur rysk populärkultur präglas av både fruktan och beundran för auktoritära fadersfigurer: i synnerhet Stalin, Peter den store och Ivan den förskräcklige.

”Om den primära narcissismen är strukturell och nödvändig, i grunden en del av vår självbevarelsedrift”, förklarar Cohen, ”så utmärks den sekundära narcissismen av specifika personlighetsdrag och vanor – fåfänga, självöverskattning, överlägsenhet – som alla naturligtvis maskerar en underliggande rädsla för den egna otillräckligheten.”

Man behöver inte vara psykoanalytiker för att notera hur rysk populärkultur präglas av både fruktan och beundran för auktoritära fadersfigurer: i synnerhet Stalin, Peter den store och Ivan den förskräcklige. Alla tre inte bara glorifierade staten samtidigt som de plågade människorna som levde i den, de bokstavligen slog ihjäl sin egen avkomma (Ivan) eller var inblandade i sin egen avkommas död (Stalin, Peter).

När den ryska statstelevisionen 2008, under den fortfarande förmodat provästliga perioden, arrangerade en omröstning om historiens ”största ryssar” ledde Stalin ända tills en förmodligen riggad våg av röster lyfte upp den förmedeltida gestalten Alexander Nevskij till topplaceringen.

Denna av såväl rädsla som kärlek präglade bindning till brutala fäder samexisterar med det ryska systemets dagliga förödmjukelser. När jag bodde i Moskva under Putinerans första decennium var de småskurna förnedringarna en genomsnittlig medborgare utsattes för oräkneliga. Man kunde inget göra när trafikpoliser anklagade en för påhittade förseelser och pressade fram en muta. På arbetsplatser var det normalt att chefer skrek åt sina underordnade (som sedan skrek åt sina chefer). På vägarna satt vanligt folk fast i oändliga köer, medan de rika och inflytelserika fick sirener som gjorde det möjligt för dem att plöja fram mitt i körbana. Varje gång de passerade förstärktes din egen känsla av att vara värdelös.

Och när man till sist äntligen kom hem, fylld av kokande aversion, hörde man teven upprepa ”Amerika förödmjukar Ryssland och hindrar henne från att resa sig upp”. Den kokande aversionen sublimerades till aversion mot onda utlänningar.

Televisionen brukade också ofta repetera den slitna formeln om ryssarna som ett folk i behov av en ”bestämd hand”, en ordningsman som skyddar och bestraffar dem. Putin beskrivs ofta gillande just på det sättet. Hans propagandamaskineri lyfter aktivt fram honom som en faderlig ledargestalt, höjd över politiken, och använder sig av hela arsenalen av machobilder inklusive presidenten till häst med bar överkropp.

”Det är svårt att inte tänka på ’den andra gången som fars’ när man placerar in Putin i de sammanhang vi talar om här”, säger Cohen. ”Det är som om alla dessa kategorier, som jagsvaghet och sekundär narcissism återkommer i dag, men med en liten menande blinkning. Putin omges av kitsch, blir fotograferad utan skjorta. Det intressanta är att det inte på något sätt gör honom mindre farlig. På sätt och vis tvärtom.”

Propagandan på temat Putin som Ledaren trappades upp efter hans återkomst till presidentskapet 2012. Det skedde i kölvattnet på protester mot det auktoritära systemet och de dagliga förödmjukelserna. Staten förstärkte samtidigt sin uppbackning av trakasserier riktade mot minoriteter. Det skedde med lagar som legitimerade våld mot kvinnor i nära relationer och mot hbtq-samhället.

Ökat inhemskt förtryck korresponderade med invasionen i Ukraina och intensifierade den vitt spridda känslan av att Ryssland, redan världens största land, förtjänar territorier långt bortom sin redan i dag gargantuanska utbredning. Föreställningarna om elastiska gränser, varierar från extremhögerns fantasier om ett eurasiskt imperium som sträcker sig från Indiska oceanen till Atlanten, till den vanligare idén om en ”rysk sfär”.

I fallet Ryssland syftar ”intressesfär” inte bara på något hårt och konkret som kan hamras fram i någon ny storslagen geopolitisk uppgörelse med andra ”stormakter”. Det handlar också om något som växer och krymper i takt med rörelsen i ett maskineri drivet av förträngda ressentiment och pendlande känslor.

Vad innebär det konkret för vår relation till Putins Ryssland?

För att behålla och stärka sin självkänsla måste Kreml ständigt få en supermakts uppmärksamhet. Om det i sin tur innebär att man samtidigt slukar halva Ukraina är mer än jag vet. Men om det skulle bli fallet så betyder det inte att aptiten stillas. Den kommer i stället att växa.

På den diplomatiska nivån ska man undvika att hoppas för mycket på att en överenskommelse kommer att bli den magiska och definitiva lösningen, ens om den skulle vara möjlig att uppnå. Ryssland kommer inte att låta sig ”parkeras”, som Bidens säkerhetspolitiska rådgivare Jake Sullivan hoppades. För att behålla och stärka sin självkänsla måste Kreml ständigt få en supermakts uppmärksamhet. Om det i sin tur innebär att man samtidigt slukar halva Ukraina är mer än jag vet. Men om det skulle bli fallet så betyder det inte att aptiten stillas. Den kommer i stället att växa.

Men medan det som tidigare kallades ”Väst” letar efter diplomatiska verktyg för att begränsa rysk aggression måste vi börja reflektera över hur vi kan bidra till bearbetandet av de djupare ångestskikt och trauman som präglar det ryska samhället och den ryska kulturen och som utnyttjas av Kremls propaganda. Masskulturens motsvarighet till terapi är att göra förträngda frågor till föremål för offentlig diskussion så att de kan bli förstådda och till sist desarmerade.

Något som på den allra mest grundläggande nivån lyser med sin frånvaro i dagens kris är försök av ledare från väst och Amerika att tala till det ryska folket. Propagandan från Kreml skriker högt om hotet från Nato, men inga västpolitiker har talat direkt till den ryska befolkningen. Vi var mycket bättre på detta under kalla kriget. Då gjorde Margaret Thatcher framträdanden i sovjetisk television, där hon skickligt debatterade med, och besegrade, dess politiska kommentatorer.

På den tiden levde ryssarna bakom ett skynke av censur. I dag är det oändligt mycket lättare att via sociala medier nå fram till dem. Som den ryska medieanalytikern Vasily Gatov har påpekat i en uppsats kring en diplomati inriktad på opinionsbildning i befolkningen (”public diplomacy”) bör kommunikatörerna vara det slags människor som ett brett spektrum av ryssar, möjligen motvilligt muttrande, skulle respektera och lyssna till. Kanske kunde tidigare generaler och prominenta före detta säkerhetspolitiska funktionärer stämma in på signalementet.

Vid sidan av grundläggande politiska insatser av det slaget kunde man föreställa sig en djupverkande diplomati som skulle initiera en dialog med vanliga ryssar kring frågan hur de ser på sitt lands framtida plats i världen. Hur många ryssar vill helt enkelt bara leva i ett normalt land som lämnat cyklerna av förtryck och aggressiva utfall bakom sig? När Dicks analyserade de tyska krigsfångarna såg han att inte alla var fast i pendlandet mellan översitteri och förödmjukelse, det nazistiska psykets gungbräda. Han drog slutsatsen att det var i dessa andra sociala grupper man skulle hitta dem som kunde återuppbygga Tyskland efter kriget.

Vi borde också tänka på framtida generationer och etablera ett ryskspråkigt universitet, en fristad för kritiskt tänkande.

Det finns många ryssar – konstnärer, akademiker, filmare – som redan i dag genomför strålande utgrävningar i det ryska undermedvetna. De får ofta minimalt stöd från den egna regeringen. Några har tvingats lämna landet. De borde finnas en av stater oberoende transatlantisk fond som kunde stötta dem i deras arbete. Vi borde också tänka på framtida generationer och etablera ett ryskspråkigt universitet, en fristad för kritiskt tänkande.

Allt detta kan tyckas vara långsiktiga svar på en akut kris. Men krisen har djupa rötter. Många i de amerikanska eliterna vrider i dag sina händer och frågar sig oroligt om de på något sätt förolämpat eliterna i Kreml på 1990-talet. Men minst lika relevant är att de slutade lyssna till, och tala med, det ryska folket. Dags att göra det nu.

Övers. från engelska: Per Svensson

Artikeln har tidigare publicerats i Time Magazine